Göran Dahlgren
Hitta retoriskt effektiva kritiker av frankofoni är svårare än man tror. Till och med i Frankrike saknas debatt om denna ideologi. Den är välkänd och illa omtyckt av många men oftast uttrycks detta i form av spridda ironiska kommentarer i tidningar, mer i samtal än i seriösa texter.
En av dem som med skärpa ironiserade över frankofonin var Mongo Beti, en författare och debattör från Kamerun som slog igenom som romanförfattare på 50-talet. Ingen av hans romaner finns på svenska. I romanerna kom politiska ställningstaganden till uttryck ; mot kolonialismen, för Afrikas frigörelse, kritik mot kristen mission i Afrika. Han var anhängare till den kamerunske ledaren Ruben Um Nyobe och hans marxistiska nationella rörelse och tvingades att leva i exil i Frankrike. Om Ruben Um Nyobe skulle han sedermera skriva en romantrilogi. Efter Kameruns självständighet övergick hans kritik till att gälla den neokolonialistiska regimen i Kamerun och dess samröre med Frankrike. I boken från 1972 ”Main basse sur le Cameroun, autopsie d’une décolonisation”, (ung. ”Kamerun stulet, obduktion av en avkolonisering”) är föremålet för hans kritik just den koordinerade maktpolitiken bedriven av Frankrike och Ahidjos regim.
I tidskriften ”Peuples Noirs, Peuples Africains” (Svarta folk, afrikanska folk) som han drev åren 1978- 1991 tillsammans med sin hustru Odile Tobner finns några texter av Mongo Beti som illustrerar hur han ser på frankofoni och det system av repression som han tyckte det var en del av. Det är korta texter men ger en syntes av problemet. En av dessa texter ingår i det specialnummer om frankofoni som tidskriften gav ut år 1988 (nr 59-62).
När de fransk-afrikanska relationerna kommer på tal brukar det talas om de ”hårda” maktmedlen, ekonomisk politik, miltära interventioner, korruption i samband med handel av råvaror (t.ex. i skandalen kring ELF-affären). Även bistånd (coopération) är ofta föremål för skepticism och misstro. Språkpolitiken i formen frankofoni däremot är mer sällan beskriven som något negativt eller klandervärt. Oftast förbigås den med tystnad. Ironiska kommentarer kan finnas, men ofta då i afrikanska tidningar eller också i engelsk press. Inte mycket i Frankrike.
Ändå är frankofoni väldigt viktig som ideologi och officiell (och officiös) retorik, på det verbala planet. På det konkreta är den institutionella dimensionen betydande. Förlagsverksamhet, tidningsutgivning, universitetsutbildningar, skolväsen, TV och radio och inte minst kampen om utrymme på nätet ryms inom frankofonins sfär. En kulturpolitik riktad till utlandet, speciellt de forna kolonierna ska säkerställa att Frankrike vidmakthåller sin dominerande ställning.
Detta var Mongo Beti medveten om och gjorde motstånd mot och ironiserade över. Kritiken av frankofonin ingick som ett element i den kamp för frigörelse som tidskriften var ett uttryck för, en afrikansk frigörelse från neokolonialsim (inte kolonialism för de afrikanska länderna var då självständiga) och dess biformer, olika typer av biståndspolitik, teknisk assistans, frankofoni.
I det första numret av tidskriften från 1978 uttrycks detta motstånd på följande sätt.” Tidskriften är den första som är fullständigt oberoende inte bara i förhållande till de afrikanska regeringarna utan också gentemot alla människor, alla organisationer bakom vilka döljer vanligen döljer sig neokolonialismen från Paris, s.k. karismatiska statschefer, kooperation, tekniskt bistånd, frankofoni”….”Afrika tar från och med nu avstånd från alla förmyndare, vare sig de kommer från Paris, Washington, Moskva eller Peking” (nr 1 1978).
Tidskriften kritiserar i denna presentation av inriktning indirekt mycket av det som publicerades i samtiden. De flesta tidningar var förmodligen finansierade av någon, en stat, en organisation, ett företag, franskt eller afrikanskt och därmed inte i egentlig mening självständiga.
Texten anger tonen för den kommande utgivningen. Politiska och kulturella händelser kan sägas har varit i fokus. En litterär inriktning är ibland skönjbar, recensioner förekommer, litterära verk publiceras, speciellt kan nämnas flera romaner av Mongo Beti själv som gavs ut som följetong. Det var en intellektuell och politisk tidskrift som ville vara afrikansk, med främst afrikanska bidrag publicerade. Det kunde röra sig om frågor som härrörde ur historiska faktorer som förhållandet mellan Afrika och Frankrike eller väst, frågor som kolonialismen eller rasismen. Antikolonialismen får väl anses vara det främsta ideologiska kännemärket (ofta i form av motstånd mot neo-kolonialismen som tog vid efter ländernas självständighet).
I den här artikeln behandlas hans tankar om frankofoni och det är av intresse att det uttryckligen nämns i en av de inledande artiklarna som något att ta avstånd ifrån. I några artiklar under årens lopp utvecklar Mongo Beti personligen sin syn på frankofoni. (Det rör sig om nr 3 sid. 113-123, nr 10 sid. 134-137, nr 59-62 sid. 105-107). Även andra debattörer kommer till tals och ett nummer är helt ägnat frågan frankofoni ” (nr 59-62) med många bidrag från franska och afrikanska intellektuella.
Vad är då frankofoni enligt Beti? Frankofoni är ”ett system okänt på annat håll, på samma gång språkligt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt”, en ”ideologi av flera samverkande makter, och i själva verket, en enda makt, den som är den nationalistiska franska kapitalismen”. Det är ett system ”som har som direkt eller indirekt effekt att underkuva kreatörer”. Det ”erbjuder den dubbla egenheten att samtidigt vara dåligt känd och vara exemplarisk på det sättet att den oberoende skaparen, författaren utstår en förföljelse säkert specifik till sin form men klassisk till sin natur”.
Kultursfären där frankofonin är den dominerande ideologin i Afrika skulle således vara en del av det franska kapitalistiska systemet. Denna kapitalism skulle gynna franska kreatörer och missgynna afrikanska, särkilt den kreatör som är ”oppositionell” (”réfractaire”) som han själv. Han menar att alla stater kännetecknas av en restriktiv hållning gentemot de självständigaste författarna. Han nämner Heinrich Böll som exempel på en författare i väst som haft problem med statsmakten.
Men i Afrika är problemen större. Yttrandefrihet saknas helt och Frankrike deltar aktivt i den censur som är förhärskande. Författaren är ”underkastad frankofoni” och kan inte uttrycka sig fritt. Det är en tvångströja (”carcan”).
Inom frankofonin råder en ”försåtlig repression” som den afrikanska författaren har svårt att förstå och värja sig emot: systemet är ” ett ideologiskt-kulturellt komplex” där den fransk-afrikanske författaren är dömd att förlora sig.
Mongo Beti, ska sägas, var en förbjuden författare inte bara i Frankrike utan i hela franskspråkiga Afrika. Att prenumerera på ”Peuples Noirs ,Peuples Africains” var förenat med fara. En tjänsteman som blev ertappad med att läsa ”Main basse sur le Cameroun” blev bestraffad med 12 månaders fängelse.
I sina artiklar kommer han in på en del psykologiska mekanismer av förtryck som han nämner några varianter av.
Han ger som exempel på omöjligheten att bedriva en fri afrikansk intellektuell aktivitet. Han pekar på en typ av falsk generositet som skulle prägla frankofonin. Den skulle enligt hans modell resonera som följer:
”Varför ska ni ha egna förlag som ni själva äger? Vilket slöseri när vi redan har i Paris stora förlag som Galllimard, Nathan, Le Seuil, Laffont?...Vad ska stora egna publikationer tjäna till som ni själva äger? Vilket slöseri när det i Paris finns stora humanistiska och universalistiska tidningar, som Le Monde, Le Figaro, L’Express, Le Nouvel Observateur…., som vi inget hellre vill än dela med oss av? Varför ska ni ha producenter av radio och TV som är äkta afrikaner? Vilket slöseri när det skulle räcka att Paris gör dem så behöver ni bara sända i era respektive länder? Varför ska ni ha stora universitet som tillhör er själva?...Etc.”.
De stora kulturella institutionerna och människorna som verkar i dem kan inte undgå att förtrycka den fransk-afrikanske författaren. De är del av ett historiskt arv av förtryck och slaveri och medvetet eller omedvetet sätts denne på undantag, isoleras, marginaliseras .
Frankofonin framstår i hans texter som en huvudfiende kanske för att han som författare, en som arbetar med kultur, utsätts för dess repressiva metoder.
Frankofonin är inte i Afrika det som det verkar vara om man lyssnar på den retorik som den begagnar sig av, menar Beti. Franska språket är i själva verket ett hot mot den sittande makthavaren. Någon fri debatt, idéutbyte, självständig press eller förlagsverksamhet kan inte tillåtas.
Därför används inte franska språket trots den officiella retoriken om dess förträfflighet. Enligt Beti är skolundervisningen urusel, tidningarna få, landets bästa författare finns inte till försäljning och censuren gör all kommunikation på franska onaturlig. I Kamerun, till exempel, finns endast en dagstidning på 7 millioner invånare och upplagan är på 12 000 exemplar. Ändå säljer den inte slut, lägger han till (skrivet 1979).
Verkligheten är långt från de officiösa deklamationerna om eviga värden (som frihet, jämlikhet, broderskap). Det visar, tycker Beti, ”att det är dags att franska språket på nytt blir en bärare av sitt förkunnade budskap om frihet och broderskap”.
Trots sin kritik mot frankofonin är Beti inte emot franska språket som sådant, det är politiken, det ideologiska och den tomma retoriken han vänder sig mot. Den kväver hans kreativitet och väcker löje hos honom. Han menar att om franska språket inte kan användas i ett befrielsearbete, om den franska och afrikanska censuren förhindrar att tankar sprids och meningsutbyte blir möjligt är det lika bra att den lämnar kontinenten : ”Franska ska vara en fest eller försvinna” skriver han på ett ställe. Han skriver också att ”uppdraget för de upplysta afrikanska intellektuella som inte anfäktats av korruptionens avarter bör vara att bekämpa franskan, att arbeta för dess avskaffande till förmån för afrikanska språk”.
Allt pekar på att frankofonin idag är lika mäktig på den afrikanska kontinenten. Den är Frankrikes kulturpolitik i utlandet och väldigt inflytelserik i franskspråkiga Afrika. Det institutionella ramverket blir mer och mer vittförgrenat, internationellt växer organisationen (huvudorganet är Organisation Internationale de la Francophonie, OIF). Kulturpolitiken blir också viktigare med satellit-TV och internets utbredning.
Med sin skarpa udd i formuleringarna, insiktsfulla anmärkningar och, som det tycks, noga utvalda och slagkraftiga exempel blir texterna en rolig läsning för den intresserade. Hos Beti finns en förståelse av politik, ekonomi och psykologi som gör hans analys hållbar än idag. Han blir i historien ljus en debattör som, enligt min mening, såg klart långt innan många andra gjorde det både när det gäller Frankrikes politik och de neokolonialistiska staternas förakt för frihet och demokrati.
