I ”Sveriges afrikanska krig” riktar Bengt Nilsson skarp kritik mot västerländskt och svenskt bistånd till Afrika. Det är främst en typ av bistånd som han kritiserar, det s.k. ”budgetstödet”.
Budgetstöd överförs direkt till mottagarlandets budget och anses av biståndsorganisationer ha vissa fördelar. Det ger en mer jämlik relation, det skapar möjlighet till dialog och mottagarlandet har ett eget ansvar och kan kontrollera de resurser som de får, det tar i anspråk landets egen administration och leder till större effektivisering i kampen mot korruption och i arbetet med att skapa ökad demokrati.
Bengt Nilsson menar att detta till stora delar är en osann bild av hur det går till i verkligheten. Han skräder inte orden när han utvecklar sitt resonemang om budgetstödet.
Han baserar sin studie på egna undersökningar (bl.a. för Uppdrag granskning) och läsaren får följa med när han beskriver situationer han mött under flera decenniers resor till den afrikanska kontinenten.
Han koncentrerar sig främst på tre fall där budgetstödet inte fungerat som det ska: Etiopien, Sudan och Uganda. Här har biståndet lett till att totalitära regimer kunnat stärka sin makt, förfölja opposition, tvångsförflytta delar av befolkningen och till att finansiera krig.
Detta skulle i så fall ha skett genom s.k. ”fungibilitet”. Stöd som skickas till landets myndigheter förs in i den nationella budgeten. Väl där förlorar givarlandet kontrollen över pengarna. De kan flyttas fritt och användas till vad som helst i slutändan. Vad som inte händer är att de går till fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, värnandet av mänskliga fri- och rättigheter, korruptionsbekämpning, sjukvård, utbildning, vägar, infrastruktur etc., allt det som det enligt SIDA ska gå till.
SIDA luras menar författaren. Skrupelfria despoter lägger beslag på pengarna och använder dem för sina egna syften. Krigen är bara de mest avskyvärda exemplen på detta bedrägeri. I Syd-Sudan beskriver författaren hur mathjälpen främst hamnar hos krigförande gerillagrupper, inte till den civilbefolkning som den är ämnad för. I Etiopien tycks hjälpen har varit konstant under lång tid trots allt förtryck och förföljelse av opposition. Uganda förde länge flera krig utan att svenskt bistånd minskade.
I alla dessa fall är det tydligt att makthavarna inte uppfyllt de krav som Sverige ställer för att de ska få bistånd. Ändå har biståndet inte minskat eller dragits in. Om det är av okunnighet eller i god tro kan Bengt Nilsson inte säga. Han citerar en afrikansk bedömare (Reagan Okumu, parlamentsledamot i Uganda): ”Biståndsgivare är till stor del okunniga. De afrikanska ledarna börjar.… bli överlägsna på att manipulera dem” (sid 280 och 189)
Biståndet som borde hjälpa länderna utveckla sin demokrati och fattigdomsbekämpning blir istället något som förstärker det rika etablissemangets makt och förhindrar i själva verket demokratisk utveckling.
Budgetstödet betalas ut alltför lättvindigt menar Bengt Nilsson. Han citerar ett samtal han fört med Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. ”- Ska man vara extra vaksam och försiktig med att ge bistånd när ett land är inbegripet i en militär konflit av något slag? - Ja, det är klart, då är det ju regeringens första prioritet att slå ihjäl dem som tycker annorlunda.” Bengt Nilsson får alltså medhåll i frågan av en etablerad forskare.
Han anför liknande argument i alla tre fallen. Biståndsländerna är ofta enpartistater där ett stöd till sittande regering cementerar dess makt och i praktiken blir ett ställningstagande för envälde, inte en kamp för demokrati, det förstärker korruption och brist på demokrati.
Detta kan verka förvånande speciellt med bakgrund av att Sverige så länge stött kampen för demokrati och mänskliga rättigheter t.ex. i kampen mot apartheid och detta upplevs ibland som ett svek bland afrikanska intellektuella. En ekonomiprofessor från Ghana (George Ayittey) säger att …”i Polen hjälpte de Solidaritet. I Sydafrika hjälpte de Mandela och ANC. Så varför inte hjälpa Lech Walesarna och Mandelarna i resten av Afrika?” (sid 218)
Ibland när svenska tjänstemän ska försvara budgetstödet till diktaturer i krig talar de i termer som att regeringen har rätt att försvara sitt folk eller liknande. Detta menar Bengt Nilsson är en sorts dold eller omedveten tro på ”det rättfärdiga kriget”, kriget som tjänar ett högre syfte. Men det finns inga rättfärdiga krig menar Bengt Nilsson. Det är alltid smutsigt och leder till att många människoliv går till spillo.
Boken avslutas med en appell för införandet av en generalklausul för det svenska biståndet som skulle lyda så här: ”Om det visar sig att svenska biståndspengar finansierar krig eller liknande våld, eller stöttar en regering som tydligt saknar folkligt stöd så ska det biståndet avbrytas” (sid 291)
Kanske hade arbetet med hans dokumentär för Uppdrag Granskning effekt (den sändes 2006). Riksrevisionen var också kritisk i en rapport. Det svenska budgetstödet till Uganda drogs in 2005 och det minskade även i omfattning i stort. Det drogs även in i Etiopien.
”I skrivande stund”, skriver författaren (förmodligen 2008), tar sex länder emot svenskt budgetstöd: Burkina Faso, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania och Zambia. De delar på nästan en miljard kronor. (av cirka 32 miljarder som utgör hela biståndet). 1)
Boken är som helhet intressant och skildringarna av biståndsmaskineriet och scener från Afrika varvas på ett skickligt sätt.
1) Fotnot (tillagd 1 mars): I Ekots lördagsintervju den 11 februari sade biståndsminister Gunilla Carlsson att antalet länder som får budgetstöd från Sverige har minskat till fyra: Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique. Hon sade också att detta budgetstöd ska avvecklas.
