8 juni 2010

Den amerikanska örnen är skadeskjuten

Cecilia Viklund

”I varje nation, inom varje del av livet – det militära, politiska eller kulturella, finns det ett tillräckligt stort antal äventyrare, opportunister, egocentriker, psykotiska eller destruktiva individer som skapar eller accepterar oordning.”
Gabriel Kolko

USA har förlorat varje krig det gett sig in i sedan 1950, trots en till synes stor militär överlägsenhet gentemot sina fiender. Ändå tycks dess självförtroende vara orubbat, efter debaclet i Vietnam, fram till det nuvarande dödläget i Irak, skriver den kanadensiske statsvetaren Gabriel Kolko i sin nyutkomna bok World in Crisis. The End of the American Century. Denna stormakt påbörjar ständigt nya interventioner som de aldrig går segrande ur. Som en komiker uttryckte sig i TV: Varför ska vi alltid bomba länder vars namn vi inte kan uttala?Varför fortsätter man då föra krig?
Kolko ger fyra olika tänkbara förklaringar till detta. Den ena är att landet hyser en övertro på högteknologiska vapen. USA rustade sig under det kalla kriget för en konventionell krigsföring i Europa, enligt Kolko. Man var mer eller mindre chanslösa i det decentraliserade gerillakrig som fördes i Vietnam, ett överraskningskrig under primitiva omständigheter. Man kunde bomba Nordvietnam sönder och samman, men man kunde inte vinna kriget. Lika lite tycks man kunna vinna över stammar och krigsherrar bland pashtunerna i Afghanistans berg. USA har speciellt satsat på flygvapnet – bombplan och helikoptrar – för att undvika markstrider och därmed stora förluster av amerikanska liv.
Den amerikanska vapenlobbyn är oerhört stark. Det handlar även om arbetstillfällen i många delstater, vilket gör att kongressledamöter stöder vapenindustrin i respektive hemstat. I finanskrisens spår är man på många håll desperata – i radioprogrammet Konflikt kunde man i september 2009 höra om de mindre orter i Kalifornien som slogs om att få de nya fängelserna för misstänkta terrorister som behövs då Guantanamo ska stängas – det var det eller casinon som var möjligheten till försörjning för invånarna där.
Nästa förklaring är ambitionen eller ärelystnaden hos dem som har makten inom de politiska och militära systemen. Kolko menar att denna ärelystnad är universell, men ändå tycks den ta sig ovanligt destruktiva uttryck i USA. En ärelysten människa säger inte emot sin överordnade, ser inte helheten, struntar i förluster på lång sikt för samhället om han kan göra vinster för sig själv just nu.
Den fjärde förklaringen Kolko ger är att själva rationaliteten i samhället har sina gränser, framför allt på grund av de privata ambitionerna hos alla de inblandade individerna. Helheten blir oförutsägbar, motstridig, rentav kaotisk. Korrekt information och kunskap kan finnas, men individerna handlar inte efter den utan styrs av egenintresse och passioner.Vad som återstår att förklara är kanske behovet eller besattheten hos USA att styra över andra länders politiska och ekonomiska inriktning, med våld om så behövs. Varifrån kommer denna passion och hur länge ska man framhärda med den?
Kriget i Irak går inte bra: Amiral Michael G Mullen (ordförande för the Joint Chiefs of Staff) uttalade 2007 att ingen mängd militär och ingen tid i världen kan göra skillnad om inte den irakiska politiken drastiskt förändras. Enligt Gabriel Kolko är risken stor att den shiitiska majoriteten helt tar över styret av landet, och detta mer eller mindre uppbackade av det shiitiska grannlandet Iran. Detta att det är ett misstag att tro att man kan lösa politiska konflikter och problem med rent militära medel har Kolko betonat starkt i sin studie av det vietnamisk-amerikanska kriget: Vietnam. Anatomy of a War. Att sätta in den ena efter den andra av svaga korrupta marionettregimer med litet eller inget folkligt stöd vinner man inga verkliga segrar med. Speciellt rår man inte på förhållanden i främmande länder där man kanske inte ens förstår vilka krafter som är i rörelse. En högteknologisk krigsföring kan förstöra infrastruktur och skapa terror men bygger ingen politisk stabilitet.
Ett ytterligare problem är att kriget mot Irak har gjort Iran starkare. Iran får höga priser för sin olja och har ett starkt samarbete med Ryssland.Kriget i Afghanistan går inte heller bra: några dagar efter att president Obama fått utnämningen till Nobels fredspris meddelade han att ytterligare trupper skulle skickas till Afghanistan - mest sjukvårds- och annan civil personal, men ändå en utökning av den amerikanska närvaron där. Samtidigt meddelar tidningar att den tidigare talibanledaren mulla Omar lever och har hälsan och väntar på att återvända. Även Usama bin-Laden tycks vara vid liv. Priset för Afghanistan-debaclet är ännu okänt, men äventyret i Irak väntas kosta 3 000 miljarder dollar.
Nu är det inte heller så att USA har pengar att gödsla med, i själva verket är landets ekonomi prekär. Man har inte råd med de krig man för, varken nu eller på 60-talet. Utlandsskulden uppgår till 10 000 miljarder dollar. Istället är Kina på väg att segla upp som en ny ekonomisk stormakt, med en utländsk valutareserv på 1 500 miljarder dollar. Det är inte av en slump som man nu ska kunna studera kinesiska vid svenska gymnasier. Inom några decennier kanske filmstäderna här visar kinesisk film istället för amerikansk och TV-serierna handlar mer om Kung-Fu än om utredningar av seriemord. I själva verket är det underligt hur stor den amerikanska kulturella dominansen över Europa är, med tanke på hur underminerad USA:s makt är, både ekonomiskt och politiskt.
Enligt Kolko är skillnaden mellan demokrater och republikaner i inställningen till interventioner och krig inte varit stora sedan i slutet av 1800-talet då USA började på sin mission att vilja ingripa i andra länders skeenden. Demokraterna har drivit på krigsansträngningarna minst lika mycket. En skillnad som dock märkts efter det kalla krigets slut är inställningen till allianser: medan republikanerna och framför allt George Bush den yngre drivit linjen att USA ska styra villkorslöst i de koalitioner som bildas har demokraterna kvar idéen om ett fungerande NATO med intakt vetorätt och visst mått av jämlikhet mellan länderna. Kolko menar dock att enda vägen mot en fredligare värld är en upplösning av alla försvarsallianser.Ett USA utan allianser och utan verklig ekonomisk makt - kan man idag ens föreställa sig en sådan skapelse? Ett steg på vägen dit är dock att president Obama har förordat en icke-interventionslinje gentemot omvärlden, med undantag för Afghanistan där han vill fortsätta föra krig. Kriget i Irak är tänkt att rustas ner, och en majoritet av den amerikanska befolkningen är redan mot det kriget, såväl som mot kriget i Afghanistan. Om, eller när, det kommer att leda till fred vet väl ingen ännu, men USA kommer knappast att kunna fortsätta som tidigare. Ett tuktat och mer ödmjukt USA skulle vara något för hela universum att jubla över