Om Frankrike och folkmordet i Rwanda

Göran Dahlgren

Folkmordet i Rwanda 1994 har gett upphov till mycken debatt. Vilken var Frankrikes roll i det? Kände det till vad som skulle hända? Kunde folkmordet ha stoppats?
I boken La France au Rwanda. Complicité de génocide? (Frankrike i Rwanda. Medhjälp tillfolkmord?) försöker Francois-Xavier Verschave ge svar på dessa frågor. Författaren försöker utreda vad som är sant och inte när det gäller Frankrikes eventuella inblandning i och ansvar för folkmordet i Rwanda. Han baserar sin utredning (som är en av de viktigaste som gjorts i ämnet) på intervjuer och tidningsartiklar och är tvungen att gissa om mycket. I slutändan kvarstår att det i nuläget inte går att veta vad som hände. De flesta länder tiger om ämnet och bevis är svåra att frambringa.
Jag ska i den här artikeln inte gå igenom händelserna i Rwanda. Jag ska uppehålla mig vid första kapitlet i hans bok där han undersöker Frankrikes intressen i Rwanda. Det kan för en del, även för fransmän, verka märkligt att Frankrike engagerar sig i ett så avlägset, litet land. Det var inte en fransk koloni (det var en belgisk), det saknar naturresurser, och militärt verkar det inte finnas något skäl att vara där. Frankrike är knappast hotat på grund av inte närvara med militära styrkor. Dess nationella intressen står inte på spel.
Ändå var Frankrike där. Det var den främsta samarbetspartnern för den rwandiska regeringen, det stödde landet ekonomiskt, militärt och kulturellt.
Verschave lägger fram tre hypoteser till Frankrikes närvaro.
En skulle vara frankofoni, den franska kulturpolitik som värnar det franska språket och kulturen utomlands. I Rwanda talades det delvis franska eftersom landet hade varit en belgisk koloni. Den franska kulturen var således närvarande där och skulle försvaras. I andra delar av Afrika hade tidigare denna politik också lett till ”övertaganden”. Den gamla spanska kolonin Ekvatorialguinea tillhör numera den fransk-afrikanska familjen. Angola, före detta portugisisk koloni har också varit föremål för franska expansionsförsök etc. I Afrika skulle det utspela sig ett slag mellan latinska, katolska länder och anglosaxiska, protestantiska. De gamla mönstren från kolonialkrigen mellan England och Frankrike om herraväldet i Afrika skulle således gå igen. Och rivaliteten mellan de två stormakternabestå till förfång för afrikanskt självstyre och utveckling.
Ett andra skäl till Frankrikes närvaro skulle vara privatpersoners affärsverksamhet. Franska politikerssamröre med affärsmän av skilda slag är välkända. Affärsmännen ingår i de ”nätverk” som opererar till förmån för franska intressen ofta i konkurrens med varandra där gränserna är suddiga mellan legalitet och illegalitet. Här brukar speciellt nämnas oljebolaget ELF som finansierat afrikanska diktatorer och franska politikers valkampanjer sedan 1960-talet. Detta företag grundades av DeGaulle och bemannades med människor från underrättelseväsendet och har varit föremål för ingående juridisk granskning i den s.k. ELF-affären. Många andra stora och mindre företag är dock också involverade. I det närliggande Kongo, spekulerar Verschave, finns mineralfyndigheter som kan ha varit intressanta för franska affärsmän. Det kan också ha rört sig om smuggling av diverse varor; droger, vapen eller annat.
Ett tredje skäl till fransk närvaro skulle vara att Frankrike där liksom i de övriga forna kolonierna ville garantera stabiliteten. Att svara för stabilitet har alltid varit ett av de officiella svepskälen till att närvara i Afrika. I Rwandas fall gällde det att bekämpa den Uganda-stödda gerillan RPF, Rwandan Patriotic Front. RPF hade bildats 1986. Den bestod av tutsi-rebeller som ville störta hutu-regimen ledd av president Habyarimana. Ett inbördeskrig bröt ut. Jag ska här inte gå in på detaljerna i detta krig, men Frankrikes militära stöd spelade en viktig roll för att oroligheterna upphörde. Den stabiliserande rollen kan därmed synas ha varit för handen. Men det är också tydligt att Frankrike misslyckats när man betänker det folkmord som sedan ägde rum.
Verschave kan i sin redogörelse inte ge slutgiltigt besked om Frankrikes exakta roll i folkmordet. Han konstaterar att det inte går att veta, att det finns tecken på fransk inblandning i förberedelserna till folkmordet men att bevis saknas. Han avslutar kapitlet med att konstatera att vad Frankrike än gjorde i Rwanda, om det nu rörde sig om krig mot engelsktalande delen av Afrika, affärsverksamhet,upprätthållandet av stabiliteten, eller kanske alla tre, så var det tre andra saker som de inte sysslade med: de försökte inte främja demokrati, de utvecklade inte landet ekonomiskt och de strävade inte efter att försvara mänskliga rättigheter. Han hävdar till och med att sådant inte är ”förenligt med en karriär inom den fransk-afrikanska sfären”
Så var det i Rwanda och så är det i det övriga fransk-språkiga Afrika(även om det inte alltid gått sål ångt som till folkmord). På andra håll är speciellt oljan en strategisk naturresurs som gör närvaron begriplig. Behovet att kontrollera länderna är viktigare än fattigdomsbekämpning och främjandet av demokrati.