När Kerstin Thorvall gick bort handlade hennes eftermäle naturligtvis till stor del om den skandal hon orsakade på 70-talet med Det mest förbjudna, som oftast beskrivs i termer av sexuellt frispråkig medelålders kvinna. Hennes rykte har mycket handlat om att vara en skandaltant, mer än en duglig författare. Även hennes viktiga romantrilogi som skrevs på senare år - När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, har hamnat i bakgrunden av detta skandalrykte. Det är ledsamt att det är så.
När man skjuter arbetare innehåller visserligen också en sexuell frispråkighet, men av en helt annan art än den som brukar uppmärksammas. Den beskriver författarens föräldrar och deras osannolikt hemska äktenskap, en berättelse om hur en kvinna ständigt mer eller mindre tvingas till sex och hur hon anpassar sig och står ut med det. När man kommit till tredje delen, Från Signe till Alberte, är det dottern Signe som lever i ett äktenskap hon inte alls kan anpassa sig till, utan med ångestattacker, rymningsförsök och otrohet försöker göra sig fri ifrån.
Helt central och genomgående, i åtminstone de första två delarna, är frågan om klass. Modern och fadern har olika klassbakgrund och fundamentalt olika inställning till livet. Det är fadern som kommer från "bättre" familj som kan kosta på sig att vara radikal och ivra för arbetares och kvinnors frihet och rättigheter. Naturligtvis inte så långt som att hans fru skulle få bestämma över sin egen kropp eller vilken affär hon handlar i. Hon måste handla på Konsum! Det som duger åt arbetares hustrur måste ju duga åt den radikale lärarens hustru. Även Signe lyckas få tag i en radikal och frisinnad karl, vilkens främsta egenskaper vid sidan av att vara ett geni är att han gärna spöar upp sin fru när det behövs och naturligtvis också kräver att hon ska handla på Konsum! Det är nu inte så att någon av kvinnorna har något ideologiskt emot Konsum, utan de önskar bara ibland kunna få tillåtelse att handla i den affär som ligger närmast.
En annan författare som blivit synonym med skandal är Henry Miller, till den grad att han nästan inte syns i det grumliga vatten som rörts upp av censur, obscenitet och berömmelse. En halvtaskig, halvpornografisk novell på 60 sidor, kan ges ut som om den vore en roman, filmas och få världsrykte, medan Svart vår är närmast okänd, och gömd på en gyttjig dybotten ligger hans skriverier om akvarellmålning, litteratur och konstnärligt skapande i största allmänhet. Och det är kanske där hans styrka och originalitet som författare ligger. Varför sitter stora konstnärer vid dålig belysning och målar, på gistna stolar, och nyskapande poeter vid nötta för låga skrivbord, om de ens har ett bord? Varför är den konsolidering som leder till planering, goda lokaler och vettig utrustning början på slutet på alla kreativa företag? Sådant skrivet bara Henry Miller och ingen annan i världen om. Hans Letters to Anaïs Nin,(som rensats på allt personligt brännbart eftersom både Anaïs Nin och hennes man ännu levde när de gavs ut,) handlar nästan uteslutande om litteraturen, om att läsa stor litteratur, om att skriva, om att leva genom att skriva. To Paint is to Love Again om akvarellmålning, och om att leva genom att måla.
Kanske kan man säga att de nu får ligga precis som de har bäddat, som Jane Austen vilken till tidens ände aldrig blir annat än en gammal ungmö, Henry Miller pornograf, Thomas Merton munk, och Kerstin Thorvall skandaltant. Och ändå är det gemensamma och det verkligt stora med dessa fyra att de är lysande författare. Hur Jane Austen i sin dialog lyckas skildra psykiskt våld i familjen i Övertalning, hur Thomas Merton får klosterlivet att framstå som den största av lockelser i Kallad till tystnad, eller Henry Miller hur känslan av fullständigt misslyckande kan förvandlas till något magiskt och levande i en målning där allt står på huvudet.
Kerstin Thorvalls trilogi som börjar med När man skjuter arbetare är ett stort verk. Första delen är skräckinjagande med sin skildring av psykisk sjukdom och äktenskaplig terror, ett hot som ständigt trappas upp. Andra delen blir nästintill en kraschlandning i tillbaka- och framåtblickar, oändliga referat som tycks finnas till bara för den som inte läst den första romanen, för att Thorvall sedan i den tredje delen ska hitta formen igen, en alldeles egen form hon kallar för spegelroman, där hon jämför Signes liv med Alberte, huvudperson i Cora Sandels självbiografiska romaner. Och det är alldeles lysande igen: hur Signe tar sig igenom livet, reklamskola, äktenskap och förlossningar, med en 12-årings aningslöshet och en vuxens hela ångest, begåvad, bedårande söt, och helt utan styrsel.
Detta är vad författaren har åstadkommit bortom skandalryktena. En författare behöver nämligen bara kunna skriva, allt det andra är detaljer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar