Göran Dahlgren
ELF-affären var en av Frankrikes största rättsskandaler. Den varade ett tiotal år och fastän de största bovarna aldrig åtalades, och fastän de åtal som inleddes rörde mindre summor, så hade den en stor betydelse när det gällde att blottlägga vad som brukar kallas ”den stora korruptionen”. Storasummor frigörs i kommissioner och diverse utbetalningar när större kontrakt skrivs på. Ofta rör det sig om affärsuppgörelser kring utvinning av naturresurser, vapenleveranser. Pengarna tycks ofta gå direkt till statschefer och företagsledare.
Eva Joly som ledde utredningen förvånades av två saker under arbetets gång. För det första att det rörde så stora belopp. Bara ELF betalade under åren 1989-1993 cirka 300 millioner euro i svarta utbetalningar. Om alla företag gjorde likadant, vilket hon antog så rörde sig det samlade värdet av dessa utbetalningar om åtminstone tiotals milliarder euro. Dessa hamnade oftast i skatteparadis där de tvättades rena. Pengarna genererade också onda cirklar i Frankrike. Politiker av skilda schatteringar fick här tillgång till stora pengar för att finansiera sina valkampanjer; bestickning och mutor blev vanligare, pengar fördes från den ena personen till den andra ofta i kontanter för att dölja transfereringen. Allt detta ledde till ett korrupt politiskt system som alla var medvetna om och som involverade de allra högst ställda makthavarna.
Det andra som slog Joly var att det verkade vara väldigt få som kände till exakt hur det gick till. Endast få var införstådda. I ELF hade tre fjärddelar av den totala summan av det förskingrade beloppet gått till tre personer inom företaget. Resten hade hamnat utomlands, främst hos utländska statschefer. Dessa uppgick till ett tiotal personer. Om man gjorde en liknande tankeoperation och såg detta som en indikation på hela Frankrikes stora korruption så skulle det röra sig om ett hundratal involverade fransmän och två till trehundra personer utanför Frankrike.
På världsnivå blir det ofantliga summor. Därför blir också tredje världens statschefer stormrika. Elfenbenskustens diktator hade samlat på sig en förmögenhet som uppgick till 30 milliarder francs när han dog. Andra i samma klass var t.ex. Mobutu, Nguesso i Kongo-Brazzaville, Dos Santos i Angola etc. Dessa makthavare lever främst på naturresurser, ofta olja som säljs i förskott. På så sätt får makthavaren en omedelbar nytta av det som oljebolagen kunnat hitta.
Ibland när man läser om västvärldens politik i tredje världen får man intrycket att det rör sig om en tävling i korruption. Denna korruption må fördömas offentligt men bakom kulisserna är det den som gäller. Den som betalar mest, snabbast eller ger mest fördelar ekonomiskt vinner kampen om makt och inflytande över naturresurserna. De afrikanska statscheferna erbjuds astronomiska belopp helt utan att ha uträttat något.
Att det rör sig om en muttävling tycks indikeras av en passage i boken ”Comment la France a perdu l’Afrique” av Antoine Glaser och Stephen Smith (”Hur Frankrike förlorade Afrika”. Författarna argumenterar för att Frankrikes roll i Afrika minskar i betydelse)
På sidan 211 i denna bok kan man läsa att det amerikanska oljebolaget Occidental Petroleum (OXY) 1993 köpte 75 millioner ton olja som ännu inte utvunnits för 150 millioner dollar. Pengarna gick direkt till Kongo-Brazzavilles president Pascal Lissouba. Detta sågs av Frankrike som en inbrytning på dess territorium, Kongo var av hävd under fransk kontroll via ELF. Frankrike samlade genast till krismöte i premiärministerns palats (Hôtel Matignon). Två teman diskuterades: hur skulleELF:s politik anpassas till Frankrikes politik i Afrika och hur skulle Frankrike försvara sina intressen gentemot amerikanarna.
En muttävling tycks således pågå. Pengar är förmodligen bara en del, annat kan erbjudas, tjänster av alla slag, säkerhet, vapen etc. I det anförda fallet rörde det sig om en maktkamp mellan Frankrike och USA. På senare tid har Kina utmärkt sig för att vara en viktig aktör i området. Aktörerna blir alltså fler. Råvarupriserna stiger och kampen om dem hårdnar. Allt tyder på att muttävlingen och ”den storakorruptionen” fortsätter trots de ansträngningar som görs för att begränsa deras omfattning.
19 november 2010
16 augusti 2010
Om Frankrike och folkmordet i Rwanda
Göran Dahlgren
Folkmordet i Rwanda 1994 har gett upphov till mycken debatt. Vilken var Frankrikes roll i det? Kände det till vad som skulle hända? Kunde folkmordet ha stoppats?
I boken La France au Rwanda. Complicité de génocide? (Frankrike i Rwanda. Medhjälp tillfolkmord?) försöker Francois-Xavier Verschave ge svar på dessa frågor. Författaren försöker utreda vad som är sant och inte när det gäller Frankrikes eventuella inblandning i och ansvar för folkmordet i Rwanda. Han baserar sin utredning (som är en av de viktigaste som gjorts i ämnet) på intervjuer och tidningsartiklar och är tvungen att gissa om mycket. I slutändan kvarstår att det i nuläget inte går att veta vad som hände. De flesta länder tiger om ämnet och bevis är svåra att frambringa.
Jag ska i den här artikeln inte gå igenom händelserna i Rwanda. Jag ska uppehålla mig vid första kapitlet i hans bok där han undersöker Frankrikes intressen i Rwanda. Det kan för en del, även för fransmän, verka märkligt att Frankrike engagerar sig i ett så avlägset, litet land. Det var inte en fransk koloni (det var en belgisk), det saknar naturresurser, och militärt verkar det inte finnas något skäl att vara där. Frankrike är knappast hotat på grund av inte närvara med militära styrkor. Dess nationella intressen står inte på spel.
Ändå var Frankrike där. Det var den främsta samarbetspartnern för den rwandiska regeringen, det stödde landet ekonomiskt, militärt och kulturellt.
Verschave lägger fram tre hypoteser till Frankrikes närvaro.
En skulle vara frankofoni, den franska kulturpolitik som värnar det franska språket och kulturen utomlands. I Rwanda talades det delvis franska eftersom landet hade varit en belgisk koloni. Den franska kulturen var således närvarande där och skulle försvaras. I andra delar av Afrika hade tidigare denna politik också lett till ”övertaganden”. Den gamla spanska kolonin Ekvatorialguinea tillhör numera den fransk-afrikanska familjen. Angola, före detta portugisisk koloni har också varit föremål för franska expansionsförsök etc. I Afrika skulle det utspela sig ett slag mellan latinska, katolska länder och anglosaxiska, protestantiska. De gamla mönstren från kolonialkrigen mellan England och Frankrike om herraväldet i Afrika skulle således gå igen. Och rivaliteten mellan de två stormakternabestå till förfång för afrikanskt självstyre och utveckling.
Ett andra skäl till Frankrikes närvaro skulle vara privatpersoners affärsverksamhet. Franska politikerssamröre med affärsmän av skilda slag är välkända. Affärsmännen ingår i de ”nätverk” som opererar till förmån för franska intressen ofta i konkurrens med varandra där gränserna är suddiga mellan legalitet och illegalitet. Här brukar speciellt nämnas oljebolaget ELF som finansierat afrikanska diktatorer och franska politikers valkampanjer sedan 1960-talet. Detta företag grundades av DeGaulle och bemannades med människor från underrättelseväsendet och har varit föremål för ingående juridisk granskning i den s.k. ELF-affären. Många andra stora och mindre företag är dock också involverade. I det närliggande Kongo, spekulerar Verschave, finns mineralfyndigheter som kan ha varit intressanta för franska affärsmän. Det kan också ha rört sig om smuggling av diverse varor; droger, vapen eller annat.
Ett tredje skäl till fransk närvaro skulle vara att Frankrike där liksom i de övriga forna kolonierna ville garantera stabiliteten. Att svara för stabilitet har alltid varit ett av de officiella svepskälen till att närvara i Afrika. I Rwandas fall gällde det att bekämpa den Uganda-stödda gerillan RPF, Rwandan Patriotic Front. RPF hade bildats 1986. Den bestod av tutsi-rebeller som ville störta hutu-regimen ledd av president Habyarimana. Ett inbördeskrig bröt ut. Jag ska här inte gå in på detaljerna i detta krig, men Frankrikes militära stöd spelade en viktig roll för att oroligheterna upphörde. Den stabiliserande rollen kan därmed synas ha varit för handen. Men det är också tydligt att Frankrike misslyckats när man betänker det folkmord som sedan ägde rum.
Verschave kan i sin redogörelse inte ge slutgiltigt besked om Frankrikes exakta roll i folkmordet. Han konstaterar att det inte går att veta, att det finns tecken på fransk inblandning i förberedelserna till folkmordet men att bevis saknas. Han avslutar kapitlet med att konstatera att vad Frankrike än gjorde i Rwanda, om det nu rörde sig om krig mot engelsktalande delen av Afrika, affärsverksamhet,upprätthållandet av stabiliteten, eller kanske alla tre, så var det tre andra saker som de inte sysslade med: de försökte inte främja demokrati, de utvecklade inte landet ekonomiskt och de strävade inte efter att försvara mänskliga rättigheter. Han hävdar till och med att sådant inte är ”förenligt med en karriär inom den fransk-afrikanska sfären”
Så var det i Rwanda och så är det i det övriga fransk-språkiga Afrika(även om det inte alltid gått sål ångt som till folkmord). På andra håll är speciellt oljan en strategisk naturresurs som gör närvaron begriplig. Behovet att kontrollera länderna är viktigare än fattigdomsbekämpning och främjandet av demokrati.
Folkmordet i Rwanda 1994 har gett upphov till mycken debatt. Vilken var Frankrikes roll i det? Kände det till vad som skulle hända? Kunde folkmordet ha stoppats?
I boken La France au Rwanda. Complicité de génocide? (Frankrike i Rwanda. Medhjälp tillfolkmord?) försöker Francois-Xavier Verschave ge svar på dessa frågor. Författaren försöker utreda vad som är sant och inte när det gäller Frankrikes eventuella inblandning i och ansvar för folkmordet i Rwanda. Han baserar sin utredning (som är en av de viktigaste som gjorts i ämnet) på intervjuer och tidningsartiklar och är tvungen att gissa om mycket. I slutändan kvarstår att det i nuläget inte går att veta vad som hände. De flesta länder tiger om ämnet och bevis är svåra att frambringa.
Jag ska i den här artikeln inte gå igenom händelserna i Rwanda. Jag ska uppehålla mig vid första kapitlet i hans bok där han undersöker Frankrikes intressen i Rwanda. Det kan för en del, även för fransmän, verka märkligt att Frankrike engagerar sig i ett så avlägset, litet land. Det var inte en fransk koloni (det var en belgisk), det saknar naturresurser, och militärt verkar det inte finnas något skäl att vara där. Frankrike är knappast hotat på grund av inte närvara med militära styrkor. Dess nationella intressen står inte på spel.
Ändå var Frankrike där. Det var den främsta samarbetspartnern för den rwandiska regeringen, det stödde landet ekonomiskt, militärt och kulturellt.
Verschave lägger fram tre hypoteser till Frankrikes närvaro.
En skulle vara frankofoni, den franska kulturpolitik som värnar det franska språket och kulturen utomlands. I Rwanda talades det delvis franska eftersom landet hade varit en belgisk koloni. Den franska kulturen var således närvarande där och skulle försvaras. I andra delar av Afrika hade tidigare denna politik också lett till ”övertaganden”. Den gamla spanska kolonin Ekvatorialguinea tillhör numera den fransk-afrikanska familjen. Angola, före detta portugisisk koloni har också varit föremål för franska expansionsförsök etc. I Afrika skulle det utspela sig ett slag mellan latinska, katolska länder och anglosaxiska, protestantiska. De gamla mönstren från kolonialkrigen mellan England och Frankrike om herraväldet i Afrika skulle således gå igen. Och rivaliteten mellan de två stormakternabestå till förfång för afrikanskt självstyre och utveckling.
Ett andra skäl till Frankrikes närvaro skulle vara privatpersoners affärsverksamhet. Franska politikerssamröre med affärsmän av skilda slag är välkända. Affärsmännen ingår i de ”nätverk” som opererar till förmån för franska intressen ofta i konkurrens med varandra där gränserna är suddiga mellan legalitet och illegalitet. Här brukar speciellt nämnas oljebolaget ELF som finansierat afrikanska diktatorer och franska politikers valkampanjer sedan 1960-talet. Detta företag grundades av DeGaulle och bemannades med människor från underrättelseväsendet och har varit föremål för ingående juridisk granskning i den s.k. ELF-affären. Många andra stora och mindre företag är dock också involverade. I det närliggande Kongo, spekulerar Verschave, finns mineralfyndigheter som kan ha varit intressanta för franska affärsmän. Det kan också ha rört sig om smuggling av diverse varor; droger, vapen eller annat.
Ett tredje skäl till fransk närvaro skulle vara att Frankrike där liksom i de övriga forna kolonierna ville garantera stabiliteten. Att svara för stabilitet har alltid varit ett av de officiella svepskälen till att närvara i Afrika. I Rwandas fall gällde det att bekämpa den Uganda-stödda gerillan RPF, Rwandan Patriotic Front. RPF hade bildats 1986. Den bestod av tutsi-rebeller som ville störta hutu-regimen ledd av president Habyarimana. Ett inbördeskrig bröt ut. Jag ska här inte gå in på detaljerna i detta krig, men Frankrikes militära stöd spelade en viktig roll för att oroligheterna upphörde. Den stabiliserande rollen kan därmed synas ha varit för handen. Men det är också tydligt att Frankrike misslyckats när man betänker det folkmord som sedan ägde rum.
Verschave kan i sin redogörelse inte ge slutgiltigt besked om Frankrikes exakta roll i folkmordet. Han konstaterar att det inte går att veta, att det finns tecken på fransk inblandning i förberedelserna till folkmordet men att bevis saknas. Han avslutar kapitlet med att konstatera att vad Frankrike än gjorde i Rwanda, om det nu rörde sig om krig mot engelsktalande delen av Afrika, affärsverksamhet,upprätthållandet av stabiliteten, eller kanske alla tre, så var det tre andra saker som de inte sysslade med: de försökte inte främja demokrati, de utvecklade inte landet ekonomiskt och de strävade inte efter att försvara mänskliga rättigheter. Han hävdar till och med att sådant inte är ”förenligt med en karriär inom den fransk-afrikanska sfären”
Så var det i Rwanda och så är det i det övriga fransk-språkiga Afrika(även om det inte alltid gått sål ångt som till folkmord). På andra håll är speciellt oljan en strategisk naturresurs som gör närvaron begriplig. Behovet att kontrollera länderna är viktigare än fattigdomsbekämpning och främjandet av demokrati.
8 juni 2010
Den amerikanska örnen är skadeskjuten
Cecilia Viklund
”I varje nation, inom varje del av livet – det militära, politiska eller kulturella, finns det ett tillräckligt stort antal äventyrare, opportunister, egocentriker, psykotiska eller destruktiva individer som skapar eller accepterar oordning.”
Gabriel Kolko
USA har förlorat varje krig det gett sig in i sedan 1950, trots en till synes stor militär överlägsenhet gentemot sina fiender. Ändå tycks dess självförtroende vara orubbat, efter debaclet i Vietnam, fram till det nuvarande dödläget i Irak, skriver den kanadensiske statsvetaren Gabriel Kolko i sin nyutkomna bok World in Crisis. The End of the American Century. Denna stormakt påbörjar ständigt nya interventioner som de aldrig går segrande ur. Som en komiker uttryckte sig i TV: Varför ska vi alltid bomba länder vars namn vi inte kan uttala?Varför fortsätter man då föra krig?
Kolko ger fyra olika tänkbara förklaringar till detta. Den ena är att landet hyser en övertro på högteknologiska vapen. USA rustade sig under det kalla kriget för en konventionell krigsföring i Europa, enligt Kolko. Man var mer eller mindre chanslösa i det decentraliserade gerillakrig som fördes i Vietnam, ett överraskningskrig under primitiva omständigheter. Man kunde bomba Nordvietnam sönder och samman, men man kunde inte vinna kriget. Lika lite tycks man kunna vinna över stammar och krigsherrar bland pashtunerna i Afghanistans berg. USA har speciellt satsat på flygvapnet – bombplan och helikoptrar – för att undvika markstrider och därmed stora förluster av amerikanska liv.
Den amerikanska vapenlobbyn är oerhört stark. Det handlar även om arbetstillfällen i många delstater, vilket gör att kongressledamöter stöder vapenindustrin i respektive hemstat. I finanskrisens spår är man på många håll desperata – i radioprogrammet Konflikt kunde man i september 2009 höra om de mindre orter i Kalifornien som slogs om att få de nya fängelserna för misstänkta terrorister som behövs då Guantanamo ska stängas – det var det eller casinon som var möjligheten till försörjning för invånarna där.
Nästa förklaring är ambitionen eller ärelystnaden hos dem som har makten inom de politiska och militära systemen. Kolko menar att denna ärelystnad är universell, men ändå tycks den ta sig ovanligt destruktiva uttryck i USA. En ärelysten människa säger inte emot sin överordnade, ser inte helheten, struntar i förluster på lång sikt för samhället om han kan göra vinster för sig själv just nu.
Den fjärde förklaringen Kolko ger är att själva rationaliteten i samhället har sina gränser, framför allt på grund av de privata ambitionerna hos alla de inblandade individerna. Helheten blir oförutsägbar, motstridig, rentav kaotisk. Korrekt information och kunskap kan finnas, men individerna handlar inte efter den utan styrs av egenintresse och passioner.Vad som återstår att förklara är kanske behovet eller besattheten hos USA att styra över andra länders politiska och ekonomiska inriktning, med våld om så behövs. Varifrån kommer denna passion och hur länge ska man framhärda med den?
Kriget i Irak går inte bra: Amiral Michael G Mullen (ordförande för the Joint Chiefs of Staff) uttalade 2007 att ingen mängd militär och ingen tid i världen kan göra skillnad om inte den irakiska politiken drastiskt förändras. Enligt Gabriel Kolko är risken stor att den shiitiska majoriteten helt tar över styret av landet, och detta mer eller mindre uppbackade av det shiitiska grannlandet Iran. Detta att det är ett misstag att tro att man kan lösa politiska konflikter och problem med rent militära medel har Kolko betonat starkt i sin studie av det vietnamisk-amerikanska kriget: Vietnam. Anatomy of a War. Att sätta in den ena efter den andra av svaga korrupta marionettregimer med litet eller inget folkligt stöd vinner man inga verkliga segrar med. Speciellt rår man inte på förhållanden i främmande länder där man kanske inte ens förstår vilka krafter som är i rörelse. En högteknologisk krigsföring kan förstöra infrastruktur och skapa terror men bygger ingen politisk stabilitet.
Ett ytterligare problem är att kriget mot Irak har gjort Iran starkare. Iran får höga priser för sin olja och har ett starkt samarbete med Ryssland.Kriget i Afghanistan går inte heller bra: några dagar efter att president Obama fått utnämningen till Nobels fredspris meddelade han att ytterligare trupper skulle skickas till Afghanistan - mest sjukvårds- och annan civil personal, men ändå en utökning av den amerikanska närvaron där. Samtidigt meddelar tidningar att den tidigare talibanledaren mulla Omar lever och har hälsan och väntar på att återvända. Även Usama bin-Laden tycks vara vid liv. Priset för Afghanistan-debaclet är ännu okänt, men äventyret i Irak väntas kosta 3 000 miljarder dollar.
Nu är det inte heller så att USA har pengar att gödsla med, i själva verket är landets ekonomi prekär. Man har inte råd med de krig man för, varken nu eller på 60-talet. Utlandsskulden uppgår till 10 000 miljarder dollar. Istället är Kina på väg att segla upp som en ny ekonomisk stormakt, med en utländsk valutareserv på 1 500 miljarder dollar. Det är inte av en slump som man nu ska kunna studera kinesiska vid svenska gymnasier. Inom några decennier kanske filmstäderna här visar kinesisk film istället för amerikansk och TV-serierna handlar mer om Kung-Fu än om utredningar av seriemord. I själva verket är det underligt hur stor den amerikanska kulturella dominansen över Europa är, med tanke på hur underminerad USA:s makt är, både ekonomiskt och politiskt.
Enligt Kolko är skillnaden mellan demokrater och republikaner i inställningen till interventioner och krig inte varit stora sedan i slutet av 1800-talet då USA började på sin mission att vilja ingripa i andra länders skeenden. Demokraterna har drivit på krigsansträngningarna minst lika mycket. En skillnad som dock märkts efter det kalla krigets slut är inställningen till allianser: medan republikanerna och framför allt George Bush den yngre drivit linjen att USA ska styra villkorslöst i de koalitioner som bildas har demokraterna kvar idéen om ett fungerande NATO med intakt vetorätt och visst mått av jämlikhet mellan länderna. Kolko menar dock att enda vägen mot en fredligare värld är en upplösning av alla försvarsallianser.Ett USA utan allianser och utan verklig ekonomisk makt - kan man idag ens föreställa sig en sådan skapelse? Ett steg på vägen dit är dock att president Obama har förordat en icke-interventionslinje gentemot omvärlden, med undantag för Afghanistan där han vill fortsätta föra krig. Kriget i Irak är tänkt att rustas ner, och en majoritet av den amerikanska befolkningen är redan mot det kriget, såväl som mot kriget i Afghanistan. Om, eller när, det kommer att leda till fred vet väl ingen ännu, men USA kommer knappast att kunna fortsätta som tidigare. Ett tuktat och mer ödmjukt USA skulle vara något för hela universum att jubla över
”I varje nation, inom varje del av livet – det militära, politiska eller kulturella, finns det ett tillräckligt stort antal äventyrare, opportunister, egocentriker, psykotiska eller destruktiva individer som skapar eller accepterar oordning.”
Gabriel Kolko
USA har förlorat varje krig det gett sig in i sedan 1950, trots en till synes stor militär överlägsenhet gentemot sina fiender. Ändå tycks dess självförtroende vara orubbat, efter debaclet i Vietnam, fram till det nuvarande dödläget i Irak, skriver den kanadensiske statsvetaren Gabriel Kolko i sin nyutkomna bok World in Crisis. The End of the American Century. Denna stormakt påbörjar ständigt nya interventioner som de aldrig går segrande ur. Som en komiker uttryckte sig i TV: Varför ska vi alltid bomba länder vars namn vi inte kan uttala?Varför fortsätter man då föra krig?
Kolko ger fyra olika tänkbara förklaringar till detta. Den ena är att landet hyser en övertro på högteknologiska vapen. USA rustade sig under det kalla kriget för en konventionell krigsföring i Europa, enligt Kolko. Man var mer eller mindre chanslösa i det decentraliserade gerillakrig som fördes i Vietnam, ett överraskningskrig under primitiva omständigheter. Man kunde bomba Nordvietnam sönder och samman, men man kunde inte vinna kriget. Lika lite tycks man kunna vinna över stammar och krigsherrar bland pashtunerna i Afghanistans berg. USA har speciellt satsat på flygvapnet – bombplan och helikoptrar – för att undvika markstrider och därmed stora förluster av amerikanska liv.
Den amerikanska vapenlobbyn är oerhört stark. Det handlar även om arbetstillfällen i många delstater, vilket gör att kongressledamöter stöder vapenindustrin i respektive hemstat. I finanskrisens spår är man på många håll desperata – i radioprogrammet Konflikt kunde man i september 2009 höra om de mindre orter i Kalifornien som slogs om att få de nya fängelserna för misstänkta terrorister som behövs då Guantanamo ska stängas – det var det eller casinon som var möjligheten till försörjning för invånarna där.
Nästa förklaring är ambitionen eller ärelystnaden hos dem som har makten inom de politiska och militära systemen. Kolko menar att denna ärelystnad är universell, men ändå tycks den ta sig ovanligt destruktiva uttryck i USA. En ärelysten människa säger inte emot sin överordnade, ser inte helheten, struntar i förluster på lång sikt för samhället om han kan göra vinster för sig själv just nu.
Den fjärde förklaringen Kolko ger är att själva rationaliteten i samhället har sina gränser, framför allt på grund av de privata ambitionerna hos alla de inblandade individerna. Helheten blir oförutsägbar, motstridig, rentav kaotisk. Korrekt information och kunskap kan finnas, men individerna handlar inte efter den utan styrs av egenintresse och passioner.Vad som återstår att förklara är kanske behovet eller besattheten hos USA att styra över andra länders politiska och ekonomiska inriktning, med våld om så behövs. Varifrån kommer denna passion och hur länge ska man framhärda med den?
Kriget i Irak går inte bra: Amiral Michael G Mullen (ordförande för the Joint Chiefs of Staff) uttalade 2007 att ingen mängd militär och ingen tid i världen kan göra skillnad om inte den irakiska politiken drastiskt förändras. Enligt Gabriel Kolko är risken stor att den shiitiska majoriteten helt tar över styret av landet, och detta mer eller mindre uppbackade av det shiitiska grannlandet Iran. Detta att det är ett misstag att tro att man kan lösa politiska konflikter och problem med rent militära medel har Kolko betonat starkt i sin studie av det vietnamisk-amerikanska kriget: Vietnam. Anatomy of a War. Att sätta in den ena efter den andra av svaga korrupta marionettregimer med litet eller inget folkligt stöd vinner man inga verkliga segrar med. Speciellt rår man inte på förhållanden i främmande länder där man kanske inte ens förstår vilka krafter som är i rörelse. En högteknologisk krigsföring kan förstöra infrastruktur och skapa terror men bygger ingen politisk stabilitet.
Ett ytterligare problem är att kriget mot Irak har gjort Iran starkare. Iran får höga priser för sin olja och har ett starkt samarbete med Ryssland.Kriget i Afghanistan går inte heller bra: några dagar efter att president Obama fått utnämningen till Nobels fredspris meddelade han att ytterligare trupper skulle skickas till Afghanistan - mest sjukvårds- och annan civil personal, men ändå en utökning av den amerikanska närvaron där. Samtidigt meddelar tidningar att den tidigare talibanledaren mulla Omar lever och har hälsan och väntar på att återvända. Även Usama bin-Laden tycks vara vid liv. Priset för Afghanistan-debaclet är ännu okänt, men äventyret i Irak väntas kosta 3 000 miljarder dollar.
Nu är det inte heller så att USA har pengar att gödsla med, i själva verket är landets ekonomi prekär. Man har inte råd med de krig man för, varken nu eller på 60-talet. Utlandsskulden uppgår till 10 000 miljarder dollar. Istället är Kina på väg att segla upp som en ny ekonomisk stormakt, med en utländsk valutareserv på 1 500 miljarder dollar. Det är inte av en slump som man nu ska kunna studera kinesiska vid svenska gymnasier. Inom några decennier kanske filmstäderna här visar kinesisk film istället för amerikansk och TV-serierna handlar mer om Kung-Fu än om utredningar av seriemord. I själva verket är det underligt hur stor den amerikanska kulturella dominansen över Europa är, med tanke på hur underminerad USA:s makt är, både ekonomiskt och politiskt.
Enligt Kolko är skillnaden mellan demokrater och republikaner i inställningen till interventioner och krig inte varit stora sedan i slutet av 1800-talet då USA började på sin mission att vilja ingripa i andra länders skeenden. Demokraterna har drivit på krigsansträngningarna minst lika mycket. En skillnad som dock märkts efter det kalla krigets slut är inställningen till allianser: medan republikanerna och framför allt George Bush den yngre drivit linjen att USA ska styra villkorslöst i de koalitioner som bildas har demokraterna kvar idéen om ett fungerande NATO med intakt vetorätt och visst mått av jämlikhet mellan länderna. Kolko menar dock att enda vägen mot en fredligare värld är en upplösning av alla försvarsallianser.Ett USA utan allianser och utan verklig ekonomisk makt - kan man idag ens föreställa sig en sådan skapelse? Ett steg på vägen dit är dock att president Obama har förordat en icke-interventionslinje gentemot omvärlden, med undantag för Afghanistan där han vill fortsätta föra krig. Kriget i Irak är tänkt att rustas ner, och en majoritet av den amerikanska befolkningen är redan mot det kriget, såväl som mot kriget i Afghanistan. Om, eller när, det kommer att leda till fred vet väl ingen ännu, men USA kommer knappast att kunna fortsätta som tidigare. Ett tuktat och mer ödmjukt USA skulle vara något för hela universum att jubla över
26 april 2010
Om vådan i att vara en skandalförfattare
Cecilia Viklund
När Kerstin Thorvall gick bort handlade hennes eftermäle naturligtvis till stor del om den skandal hon orsakade på 70-talet med Det mest förbjudna, som oftast beskrivs i termer av sexuellt frispråkig medelålders kvinna. Hennes rykte har mycket handlat om att vara en skandaltant, mer än en duglig författare. Även hennes viktiga romantrilogi som skrevs på senare år - När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, har hamnat i bakgrunden av detta skandalrykte. Det är ledsamt att det är så.
När man skjuter arbetare innehåller visserligen också en sexuell frispråkighet, men av en helt annan art än den som brukar uppmärksammas. Den beskriver författarens föräldrar och deras osannolikt hemska äktenskap, en berättelse om hur en kvinna ständigt mer eller mindre tvingas till sex och hur hon anpassar sig och står ut med det. När man kommit till tredje delen, Från Signe till Alberte, är det dottern Signe som lever i ett äktenskap hon inte alls kan anpassa sig till, utan med ångestattacker, rymningsförsök och otrohet försöker göra sig fri ifrån.
Helt central och genomgående, i åtminstone de första två delarna, är frågan om klass. Modern och fadern har olika klassbakgrund och fundamentalt olika inställning till livet. Det är fadern som kommer från "bättre" familj som kan kosta på sig att vara radikal och ivra för arbetares och kvinnors frihet och rättigheter. Naturligtvis inte så långt som att hans fru skulle få bestämma över sin egen kropp eller vilken affär hon handlar i. Hon måste handla på Konsum! Det som duger åt arbetares hustrur måste ju duga åt den radikale lärarens hustru. Även Signe lyckas få tag i en radikal och frisinnad karl, vilkens främsta egenskaper vid sidan av att vara ett geni är att han gärna spöar upp sin fru när det behövs och naturligtvis också kräver att hon ska handla på Konsum! Det är nu inte så att någon av kvinnorna har något ideologiskt emot Konsum, utan de önskar bara ibland kunna få tillåtelse att handla i den affär som ligger närmast.
En annan författare som blivit synonym med skandal är Henry Miller, till den grad att han nästan inte syns i det grumliga vatten som rörts upp av censur, obscenitet och berömmelse. En halvtaskig, halvpornografisk novell på 60 sidor, kan ges ut som om den vore en roman, filmas och få världsrykte, medan Svart vår är närmast okänd, och gömd på en gyttjig dybotten ligger hans skriverier om akvarellmålning, litteratur och konstnärligt skapande i största allmänhet. Och det är kanske där hans styrka och originalitet som författare ligger. Varför sitter stora konstnärer vid dålig belysning och målar, på gistna stolar, och nyskapande poeter vid nötta för låga skrivbord, om de ens har ett bord? Varför är den konsolidering som leder till planering, goda lokaler och vettig utrustning början på slutet på alla kreativa företag? Sådant skrivet bara Henry Miller och ingen annan i världen om. Hans Letters to Anaïs Nin,(som rensats på allt personligt brännbart eftersom både Anaïs Nin och hennes man ännu levde när de gavs ut,) handlar nästan uteslutande om litteraturen, om att läsa stor litteratur, om att skriva, om att leva genom att skriva. To Paint is to Love Again om akvarellmålning, och om att leva genom att måla.
Kanske kan man säga att de nu får ligga precis som de har bäddat, som Jane Austen vilken till tidens ände aldrig blir annat än en gammal ungmö, Henry Miller pornograf, Thomas Merton munk, och Kerstin Thorvall skandaltant. Och ändå är det gemensamma och det verkligt stora med dessa fyra att de är lysande författare. Hur Jane Austen i sin dialog lyckas skildra psykiskt våld i familjen i Övertalning, hur Thomas Merton får klosterlivet att framstå som den största av lockelser i Kallad till tystnad, eller Henry Miller hur känslan av fullständigt misslyckande kan förvandlas till något magiskt och levande i en målning där allt står på huvudet.
Kerstin Thorvalls trilogi som börjar med När man skjuter arbetare är ett stort verk. Första delen är skräckinjagande med sin skildring av psykisk sjukdom och äktenskaplig terror, ett hot som ständigt trappas upp. Andra delen blir nästintill en kraschlandning i tillbaka- och framåtblickar, oändliga referat som tycks finnas till bara för den som inte läst den första romanen, för att Thorvall sedan i den tredje delen ska hitta formen igen, en alldeles egen form hon kallar för spegelroman, där hon jämför Signes liv med Alberte, huvudperson i Cora Sandels självbiografiska romaner. Och det är alldeles lysande igen: hur Signe tar sig igenom livet, reklamskola, äktenskap och förlossningar, med en 12-årings aningslöshet och en vuxens hela ångest, begåvad, bedårande söt, och helt utan styrsel.
Detta är vad författaren har åstadkommit bortom skandalryktena. En författare behöver nämligen bara kunna skriva, allt det andra är detaljer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)