Den senegalesiska älsklingsbluffen

Cecilia Viklund

Hej jag heter Zena och jag blev imponerad av din profil på NN.com och jag skulle vilja att du mailar mig på min adress så att jag kan skicka dig mitt foto och du kan lära känna mig. Jag tror att vi kan bygga upp ett långvarigt förhållande med dig.

Zena Konan är en senegalesisk älskling. Hon bor i ett flyktingläger i Dakar där hon lånar den vänliga pastorns bärbara dator för att komma i kontakt med omvärlden. Hennes familj blev dödad i inbördeskriget på Elfenbenskusten eller om det var i Sudan. Hon är 22 eller 25 år gammal, muslim eller kristen, hon har aldrig varit gift. Nu vill hon ha en relation med en europé, australier eller amerikan, en seriös relation förstås, hon gillar barn. Hennes intressen är matlagning, läsning, bio och film, berättar hon i meningen efter beskrivningen av hur hennes familj blev slaktad av rebeller. Hon tycks vara en vänlig själ.

Zena är medlem av många social nätverk, hon intresserar sig för mountain biking i Florida, klimatfrågor i Sverige, film i Indien, vård av respiratoriska sjukdomar, personalfrågor och valutahandel. Hon har tänkt bli sjuksköterska. Hon söker kontakt med alla på nätverken.

Zena har också ett stort arv att vänta efter sin mördade far, pengar som frusit inne genom inbördeskriget. Hon har ärvt en diamant av sin mormor, en diamant som nu snarast måste säljas, för vilkens skull hon hamnade i fängelse den dag hon skulle flyga till Europa. Pengarna till biljetten hade någon förälskad stackare sänt henne. Nu behövs pengar till advokat. Vilken oreda.

Och i centrum för oredan Western Union, en gång ett telegrafbolag som sände telegram världen över. Författaren Henry Miller jobbade åt dem i New York under 1920-talet. Han kallade dem för the Cosmodemonic Telegraph Company of North America och hatade dem. Det var delvis av detta hat han byggde romanen Stenbockens vändkrets. Telegrammen har mobilerna och internet gjort onödiga, och Western Union sänder nu pengar världen över. Skicka aldrig pengar till en person du träffat på nätet, råder en tidstypisk varning, och framför allt inte med Western Union! Pengar som skickas med Western Union betalas ut som kontanter till den mottagare som kan visa upp rätt kod, en kod hon troligtvis fått skickad till sig som ett sms. Pengarna kan inte spåras.

Vem är Zena? Finns hon? Är hon en han, en hen, en de? Redan i sin första invit gör hon misstaget att kalla sig vi. Hon slirar på sitt efternamn kan man lugnt säga, och ibland även på förnamnet. Zena Attah Armed kommer från Sudan, medan Zena Dominik är från Liberia. Zena Dominik skickar märkligt nog mail från Zena Lincos e-postadress. Zena Kamara har lämnat sin pojkvän undrande om hon alls finns. Zena Konan råkar på ett av de sociala nätverken skriva Hej jag heter Fanta och jag blev imponerad av din profil… En liten korrektursläsningsmiss kanske. En oreda. Breven är dock nästintill ordagrant desamma. Lika som bär.

Om man tillåts fantisera kan man framför sig se en grupp unga män, i tjugo- till trettioårsåldern, på ett internetcafé i Dakar, arbetande par om par vid datorerna. För de en logg över vilka de har lurat, hur långt bedrägerierna har kommit i varje enskilt fall? En halvsmutsig anteckningsbok med tobaksflagor i, kaffefläckar mellan namnen på dem som nappat, och namnen på de olika zenorna. Man måste ju veta vad man har sagt. De jobbar ju så hårt, säger en av de drabbade som överösts med mail och avtal om diamantförsäljning, hur kan det vara en bluff när de måste lägga ner så mycket tid på det?

Arbetslösheten i Senegal ligger kring 11 %. Årsinkomsten per skalle är drygt tusen dollar. Om man kan få in 1200 Euro för en licens att sälja den omtalade diamanten i Europa så är det en och en halv årslön. En flygbiljett till en väntande pojkvän till Zena motsvarar minst hälften av detta. Tack Western Union! Tack medelålders män för att ni är så godtrogna, kåta och oändligt medgörliga när det passar er!

Berättelsen om Zena är som en saga i flera skikt. Det är kärlekshistorien på avstånd, drömmen om att skaffa sig en ung och obesvärlig fru, räddad ur svåra omständigheter. Det är drömmen om en förmögenhet, ett arv att lösa ut, en diamant att sälja till bästa tänkbara kurs. Fästmön behöver förstås en flygbiljett, och advokaterna arvoden. Ett förskott måste betalas för att få ut arvet, och en licens köpas för att sälja diamanten. Att betala ett förskott för att få en förmögenhet är ett gammalt trick som känns igen från de ökända Nigeriabreven och som går under benämningen 419-bluffar, efter paragraf 419 i den nigerianska brottsbalken som förbjuder detta. Kopplingen mellan Zena och diamanten är en nyhet i sammanhanget. Diamantbluffar brukar rikta sig till dem som köper diamanter, och att göra en oinblandad person till förmedlare och försäljare av en diamant är en oväntad vändning.

Vem är det då som vill köpa en ung kvinna på nätet? Det verkar finnas några som vill det. En del av den tänkbara skammen med att köpa en flickvän kanske lindras av idén att hon blir räddad från ett miserabelt liv i lägret. Möjligheten till en förmögenhet lägger också lite spänning till ekvationen, kanske lockar chansen till ekonomisk vinning lika mycket som själva kvinnan. I alla fall tar den udden av brudköpet, hon blir inte riktigt köpt om alla utgifter ersätts i affärstransaktionerna, ingen är skyldig något, alla blir lyckliga.

Men bluffen har sina motståndare. Det finns hemsidor, som till exempel 419.bittenus, eller romancescam som helt ägnas åt avslöjandet av bluffar som den här, att beskriva bluffscenarier, att lista namn på personer och organisationer som figurerat i kända bedrägerier, att ta upp vittnesmål från de drabbade. Zena Konan och alla hennes alias är kända som the Senegalese Sweetheart Scam, den senegalesiska flickvänsbluffen. Annars är det Nigeria som har utmärkt sig som internetbluffarnas land nummer ett. Flera av dessa hemsidor har märkligt nog samma ålderdomliga 90-talstypsitt och layout, som om de var gjorda av samma person eller samma grupp människor, som om det kanske i någon frustrerad del av Västeuropa finns en grupp medelålders män som i ett nätverk, var och en hemma vid sin dator, arbetar för hämnd mot de unga västafrikanska männen. Annonserna på dessa sidor - om de nu är utvalda med vilja eller genererade med Googles monomana logik, vem vet - är djävulska i sin precision. Bedrägeriutredaren on-line till exempel, beredd att svara på vad som helst för 240 kronor per fråga, och hon besvarar en fråga var nionde sekund, sägs det. Denna engelskspråkiga site är fullt beredd att ge priset i kronor. Sedan finns reklamen för ”datingsidor”, där man utlovar heta afrikanska kvinnor, visar svenska kvinnor i underkläder i märkliga poser, utannonserar vietnamesiska kvinnor på 42 kg. En gång lurad, alltid lurad.

Hej, jag heter Zena. Jag tänker alltid på dig, min älskade. Det är lite kallt här idag i Dakar Senegal.

Hej, jag heter Zena. Jag är alltid med dig. Jag sitter i mitt läger i decennier, utan att åldras, längtande efter en karl. Hej då, jag heter Zena. Jag älskar er alla.

Mongo Beti och frankofonin

Göran Dahlgren

Hitta retoriskt effektiva kritiker av frankofoni är svårare än man tror. Till och med i Frankrike saknas debatt om denna ideologi. Den är välkänd och illa omtyckt av många men oftast uttrycks detta i form av spridda ironiska kommentarer i tidningar, mer i samtal än i seriösa texter.

En av dem som med skärpa ironiserade över frankofonin var Mongo Beti, en författare och debattör från Kamerun som slog igenom som romanförfattare på 50-talet. Ingen av hans romaner finns på svenska. I romanerna kom politiska ställningstaganden till uttryck ; mot kolonialismen, för Afrikas frigörelse, kritik mot kristen mission i Afrika. Han var anhängare till den kamerunske ledaren Ruben Um Nyobe och hans marxistiska nationella rörelse och tvingades att leva i exil i Frankrike. Om Ruben Um Nyobe skulle han sedermera skriva en romantrilogi. Efter Kameruns självständighet övergick hans kritik till att gälla den neokolonialistiska regimen i Kamerun och dess samröre med Frankrike. I boken från 1972 ”Main basse sur le Cameroun, autopsie d’une décolonisation”, (ung. ”Kamerun stulet, obduktion av en avkolonisering”) är föremålet för hans kritik just den koordinerade maktpolitiken bedriven av Frankrike och Ahidjos regim.

I tidskriften ”Peuples Noirs, Peuples Africains” (Svarta folk, afrikanska folk) som han drev åren 1978- 1991 tillsammans med sin hustru Odile Tobner finns några texter av Mongo Beti som illustrerar hur han ser på frankofoni och det system av repression som han tyckte det var en del av. Det är korta texter men ger en syntes av problemet. En av dessa texter ingår i det specialnummer om frankofoni som tidskriften gav ut år 1988 (nr 59-62).

När de fransk-afrikanska relationerna kommer på tal brukar det talas om de ”hårda” maktmedlen, ekonomisk politik, miltära interventioner, korruption i samband med handel av råvaror (t.ex. i skandalen kring ELF-affären). Även bistånd (coopération) är ofta föremål för skepticism och misstro. Språkpolitiken i formen frankofoni däremot är mer sällan beskriven som något negativt eller klandervärt. Oftast förbigås den med tystnad. Ironiska kommentarer kan finnas, men ofta då i afrikanska tidningar eller också i engelsk press. Inte mycket i Frankrike.

Ändå är frankofoni väldigt viktig som ideologi och officiell (och officiös) retorik, på det verbala planet. På det konkreta är den institutionella dimensionen betydande. Förlagsverksamhet, tidningsutgivning, universitetsutbildningar, skolväsen, TV och radio och inte minst kampen om utrymme på nätet ryms inom frankofonins sfär. En kulturpolitik riktad till utlandet, speciellt de forna kolonierna ska säkerställa att Frankrike vidmakthåller sin dominerande ställning.

Detta var Mongo Beti medveten om och gjorde motstånd mot och ironiserade över. Kritiken av frankofonin ingick som ett element i den kamp för frigörelse som tidskriften var ett uttryck för, en afrikansk frigörelse från neokolonialsim (inte kolonialism för de afrikanska länderna var då självständiga) och dess biformer, olika typer av biståndspolitik, teknisk assistans, frankofoni.

I det första numret av tidskriften från 1978 uttrycks detta motstånd på följande sätt.” Tidskriften är den första som är fullständigt oberoende inte bara i förhållande till de afrikanska regeringarna utan också gentemot alla människor, alla organisationer bakom vilka döljer vanligen döljer sig neokolonialismen från Paris, s.k. karismatiska statschefer, kooperation, tekniskt bistånd, frankofoni”….”Afrika tar från och med nu avstånd från alla förmyndare, vare sig de kommer från Paris, Washington, Moskva eller Peking” (nr 1 1978).

Tidskriften kritiserar i denna presentation av inriktning indirekt mycket av det som publicerades i samtiden. De flesta tidningar var förmodligen finansierade av någon, en stat, en organisation, ett företag, franskt eller afrikanskt och därmed inte i egentlig mening självständiga.

Texten anger tonen för den kommande utgivningen. Politiska och kulturella händelser kan sägas har varit i fokus. En litterär inriktning är ibland skönjbar, recensioner förekommer, litterära verk publiceras, speciellt kan nämnas flera romaner av Mongo Beti själv som gavs ut som följetong. Det var en intellektuell och politisk tidskrift som ville vara afrikansk, med främst afrikanska bidrag publicerade. Det kunde röra sig om frågor som härrörde ur historiska faktorer som förhållandet mellan Afrika och Frankrike eller väst, frågor som kolonialismen eller rasismen. Antikolonialismen får väl anses vara det främsta ideologiska kännemärket (ofta i form av motstånd mot neo-kolonialismen som tog vid efter ländernas självständighet).

I den här artikeln behandlas hans tankar om frankofoni och det är av intresse att det uttryckligen nämns i en av de inledande artiklarna som något att ta avstånd ifrån. I några artiklar under årens lopp utvecklar Mongo Beti personligen sin syn på frankofoni. (Det rör sig om nr 3 sid. 113-123, nr 10 sid. 134-137, nr 59-62 sid. 105-107). Även andra debattörer kommer till tals och ett nummer är helt ägnat frågan frankofoni ” (nr 59-62) med många bidrag från franska och afrikanska intellektuella.

Vad är då frankofoni enligt Beti? Frankofoni är ”ett system okänt på annat håll, på samma gång språkligt, kulturellt, ekonomiskt och politiskt”, en ”ideologi av flera samverkande makter, och i själva verket, en enda makt, den som är den nationalistiska franska kapitalismen”. Det är ett system ”som har som direkt eller indirekt effekt att underkuva kreatörer”. Det ”erbjuder den dubbla egenheten att samtidigt vara dåligt känd och vara exemplarisk på det sättet att den oberoende skaparen, författaren utstår en förföljelse säkert specifik till sin form men klassisk till sin natur”.

Kultursfären där frankofonin är den dominerande ideologin i Afrika skulle således vara en del av det franska kapitalistiska systemet. Denna kapitalism skulle gynna franska kreatörer och missgynna afrikanska, särkilt den kreatör som är ”oppositionell” (”réfractaire”) som han själv. Han menar att alla stater kännetecknas av en restriktiv hållning gentemot de självständigaste författarna. Han nämner Heinrich Böll som exempel på en författare i väst som haft problem med statsmakten.

Men i Afrika är problemen större. Yttrandefrihet saknas helt och Frankrike deltar aktivt i den censur som är förhärskande. Författaren är ”underkastad frankofoni” och kan inte uttrycka sig fritt. Det är en tvångströja (”carcan”).

Inom frankofonin råder en ”försåtlig repression” som den afrikanska författaren har svårt att förstå och värja sig emot: systemet är ” ett ideologiskt-kulturellt komplex” där den fransk-afrikanske författaren är dömd att förlora sig.

Mongo Beti, ska sägas, var en förbjuden författare inte bara i Frankrike utan i hela franskspråkiga Afrika. Att prenumerera på ”Peuples Noirs ,Peuples Africains” var förenat med fara. En tjänsteman som blev ertappad med att läsa ”Main basse sur le Cameroun” blev bestraffad med 12 månaders fängelse.

I sina artiklar kommer han in på en del psykologiska mekanismer av förtryck som han nämner några varianter av.

Han ger som exempel på omöjligheten att bedriva en fri afrikansk intellektuell aktivitet. Han pekar på en typ av falsk generositet som skulle prägla frankofonin. Den skulle enligt hans modell resonera som följer:

”Varför ska ni ha egna förlag som ni själva äger? Vilket slöseri när vi redan har i Paris stora förlag som Galllimard, Nathan, Le Seuil, Laffont?...Vad ska stora egna publikationer tjäna till som ni själva äger? Vilket slöseri när det i Paris finns stora humanistiska och universalistiska tidningar, som Le Monde, Le Figaro, L’Express, Le Nouvel Observateur…., som vi inget hellre vill än dela med oss av? Varför ska ni ha producenter av radio och TV som är äkta afrikaner? Vilket slöseri när det skulle räcka att Paris gör dem så behöver ni bara sända i era respektive länder? Varför ska ni ha stora universitet som tillhör er själva?...Etc.”.

De stora kulturella institutionerna och människorna som verkar i dem kan inte undgå att förtrycka den fransk-afrikanske författaren. De är del av ett historiskt arv av förtryck och slaveri och medvetet eller omedvetet sätts denne på undantag, isoleras, marginaliseras .

Frankofonin framstår i hans texter som en huvudfiende kanske för att han som författare, en som arbetar med kultur, utsätts för dess repressiva metoder.

Frankofonin är inte i Afrika det som det verkar vara om man lyssnar på den retorik som den begagnar sig av, menar Beti. Franska språket är i själva verket ett hot mot den sittande makthavaren. Någon fri debatt, idéutbyte, självständig press eller förlagsverksamhet kan inte tillåtas.

Därför används inte franska språket trots den officiella retoriken om dess förträfflighet. Enligt Beti är skolundervisningen urusel, tidningarna få, landets bästa författare finns inte till försäljning och censuren gör all kommunikation på franska onaturlig. I Kamerun, till exempel, finns endast en dagstidning på 7 millioner invånare och upplagan är på 12 000 exemplar. Ändå säljer den inte slut, lägger han till (skrivet 1979).

Verkligheten är långt från de officiösa deklamationerna om eviga värden (som frihet, jämlikhet, broderskap). Det visar, tycker Beti, ”att det är dags att franska språket på nytt blir en bärare av sitt förkunnade budskap om frihet och broderskap”.

Trots sin kritik mot frankofonin är Beti inte emot franska språket som sådant, det är politiken, det ideologiska och den tomma retoriken han vänder sig mot. Den kväver hans kreativitet och väcker löje hos honom. Han menar att om franska språket inte kan användas i ett befrielsearbete, om den franska och afrikanska censuren förhindrar att tankar sprids och meningsutbyte blir möjligt är det lika bra att den lämnar kontinenten : ”Franska ska vara en fest eller försvinna” skriver han på ett ställe. Han skriver också att ”uppdraget för de upplysta afrikanska intellektuella som inte anfäktats av korruptionens avarter bör vara att bekämpa franskan, att arbeta för dess avskaffande till förmån för afrikanska språk”.

Allt pekar på att frankofonin idag är lika mäktig på den afrikanska kontinenten. Den är Frankrikes kulturpolitik i utlandet och väldigt inflytelserik i franskspråkiga Afrika. Det institutionella ramverket blir mer och mer vittförgrenat, internationellt växer organisationen (huvudorganet är Organisation Internationale de la Francophonie, OIF). Kulturpolitiken blir också viktigare med satellit-TV och internets utbredning.

Med sin skarpa udd i formuleringarna, insiktsfulla anmärkningar och, som det tycks, noga utvalda och slagkraftiga exempel blir texterna en rolig läsning för den intresserade. Hos Beti finns en förståelse av politik, ekonomi och psykologi som gör hans analys hållbar än idag. Han blir i historien ljus en debattör som, enligt min mening, såg klart långt innan många andra gjorde det både när det gäller Frankrikes politik och de neokolonialistiska staternas förakt för frihet och demokrati.

Sveriges afrikanska krig - en recension

Göran Dahlgren


I ”Sveriges afrikanska krig” riktar Bengt Nilsson skarp kritik mot västerländskt och svenskt bistånd till Afrika. Det är främst en typ av bistånd som han kritiserar, det s.k. ”budgetstödet”.

Budgetstöd överförs direkt till mottagarlandets budget och anses av biståndsorganisationer ha vissa fördelar. Det ger en mer jämlik relation, det skapar möjlighet till dialog och mottagarlandet har ett eget ansvar och kan kontrollera de resurser som de får, det tar i anspråk landets egen administration och leder till större effektivisering i kampen mot korruption och i arbetet med att skapa ökad demokrati.

Bengt Nilsson menar att detta till stora delar är en osann bild av hur det går till i verkligheten. Han skräder inte orden när han utvecklar sitt resonemang om budgetstödet.

Han baserar sin studie på egna undersökningar (bl.a. för Uppdrag granskning) och läsaren får följa med när han beskriver situationer han mött under flera decenniers resor till den afrikanska kontinenten.

Han koncentrerar sig främst på tre fall där budgetstödet inte fungerat som det ska: Etiopien, Sudan och Uganda. Här har biståndet lett till att totalitära regimer kunnat stärka sin makt, förfölja opposition, tvångsförflytta delar av befolkningen och till att finansiera krig.

Detta skulle i så fall ha skett genom s.k. ”fungibilitet”. Stöd som skickas till landets myndigheter förs in i den nationella budgeten. Väl där förlorar givarlandet kontrollen över pengarna. De kan flyttas fritt och användas till vad som helst i slutändan. Vad som inte händer är att de går till fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, värnandet av mänskliga fri- och rättigheter, korruptionsbekämpning, sjukvård, utbildning, vägar, infrastruktur etc., allt det som det enligt SIDA ska gå till.

SIDA luras menar författaren. Skrupelfria despoter lägger beslag på pengarna och använder dem för sina egna syften. Krigen är bara de mest avskyvärda exemplen på detta bedrägeri. I Syd-Sudan beskriver författaren hur mathjälpen främst hamnar hos krigförande gerillagrupper, inte till den civilbefolkning som den är ämnad för. I Etiopien tycks hjälpen har varit konstant under lång tid trots allt förtryck och förföljelse av opposition. Uganda förde länge flera krig utan att svenskt bistånd minskade.

I alla dessa fall är det tydligt att makthavarna inte uppfyllt de krav som Sverige ställer för att de ska få bistånd. Ändå har biståndet inte minskat eller dragits in. Om det är av okunnighet eller i god tro kan Bengt Nilsson inte säga. Han citerar en afrikansk bedömare (Reagan Okumu, parlamentsledamot i Uganda): ”Biståndsgivare är till stor del okunniga. De afrikanska ledarna börjar.… bli överlägsna på att manipulera dem” (sid 280 och 189)

Biståndet som borde hjälpa länderna utveckla sin demokrati och fattigdomsbekämpning blir istället något som förstärker det rika etablissemangets makt och förhindrar i själva verket demokratisk utveckling.

Budgetstödet betalas ut alltför lättvindigt menar Bengt Nilsson. Han citerar ett samtal han fört med Mats Lundahl, professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. ”- Ska man vara extra vaksam och försiktig med att ge bistånd när ett land är inbegripet i en militär konflit av något slag? - Ja, det är klart, då är det ju regeringens första prioritet att slå ihjäl dem som tycker annorlunda.” Bengt Nilsson får alltså medhåll i frågan av en etablerad forskare.

Han anför liknande argument i alla tre fallen. Biståndsländerna är ofta enpartistater där ett stöd till sittande regering cementerar dess makt och i praktiken blir ett ställningstagande för envälde, inte en kamp för demokrati, det förstärker korruption och brist på demokrati.

Detta kan verka förvånande speciellt med bakgrund av att Sverige så länge stött kampen för demokrati och mänskliga rättigheter t.ex. i kampen mot apartheid och detta upplevs ibland som ett svek bland afrikanska intellektuella. En ekonomiprofessor från Ghana (George Ayittey) säger att …”i Polen hjälpte de Solidaritet. I Sydafrika hjälpte de Mandela och ANC. Så varför inte hjälpa Lech Walesarna och Mandelarna i resten av Afrika?” (sid 218)

Ibland när svenska tjänstemän ska försvara budgetstödet till diktaturer i krig talar de i termer som att regeringen har rätt att försvara sitt folk eller liknande. Detta menar Bengt Nilsson är en sorts dold eller omedveten tro på ”det rättfärdiga kriget”, kriget som tjänar ett högre syfte. Men det finns inga rättfärdiga krig menar Bengt Nilsson. Det är alltid smutsigt och leder till att många människoliv går till spillo.

Boken avslutas med en appell för införandet av en generalklausul för det svenska biståndet som skulle lyda så här: ”Om det visar sig att svenska biståndspengar finansierar krig eller liknande våld, eller stöttar en regering som tydligt saknar folkligt stöd så ska det biståndet avbrytas” (sid 291)

Kanske hade arbetet med hans dokumentär för Uppdrag Granskning effekt (den sändes 2006). Riksrevisionen var också kritisk i en rapport. Det svenska budgetstödet till Uganda drogs in 2005 och det minskade även i omfattning i stort. Det drogs även in i Etiopien.

”I skrivande stund”, skriver författaren (förmodligen 2008), tar sex länder emot svenskt budgetstöd: Burkina Faso, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania och Zambia. De delar på nästan en miljard kronor. (av cirka 32 miljarder som utgör hela biståndet). 1)

Boken är som helhet intressant och skildringarna av biståndsmaskineriet och scener från Afrika varvas på ett skickligt sätt.

1) Fotnot (tillagd 1 mars): I Ekots lördagsintervju den 11 februari sade biståndsminister Gunilla Carlsson att antalet länder som får budgetstöd från Sverige har minskat till fyra: Tanzania, Mali, Burkina Faso och Moçambique. Hon sade också att detta budgetstöd ska avvecklas.

Om "den stora korruptionen"

Göran Dahlgren

ELF-affären var en av Frankrikes största rättsskandaler. Den varade ett tiotal år och fastän de största bovarna aldrig åtalades, och fastän de åtal som inleddes rörde mindre summor, så hade den en stor betydelse när det gällde att blottlägga vad som brukar kallas ”den stora korruptionen”. Storasummor frigörs i kommissioner och diverse utbetalningar när större kontrakt skrivs på. Ofta rör det sig om affärsuppgörelser kring utvinning av naturresurser, vapenleveranser. Pengarna tycks ofta gå direkt till statschefer och företagsledare.
Eva Joly som ledde utredningen förvånades av två saker under arbetets gång. För det första att det rörde så stora belopp. Bara ELF betalade under åren 1989-1993 cirka 300 millioner euro i svarta utbetalningar. Om alla företag gjorde likadant, vilket hon antog så rörde sig det samlade värdet av dessa utbetalningar om åtminstone tiotals milliarder euro. Dessa hamnade oftast i skatteparadis där de tvättades rena. Pengarna genererade också onda cirklar i Frankrike. Politiker av skilda schatteringar fick här tillgång till stora pengar för att finansiera sina valkampanjer; bestickning och mutor blev vanligare, pengar fördes från den ena personen till den andra ofta i kontanter för att dölja transfereringen. Allt detta ledde till ett korrupt politiskt system som alla var medvetna om och som involverade de allra högst ställda makthavarna.
Det andra som slog Joly var att det verkade vara väldigt få som kände till exakt hur det gick till. Endast få var införstådda. I ELF hade tre fjärddelar av den totala summan av det förskingrade beloppet gått till tre personer inom företaget. Resten hade hamnat utomlands, främst hos utländska statschefer. Dessa uppgick till ett tiotal personer. Om man gjorde en liknande tankeoperation och såg detta som en indikation på hela Frankrikes stora korruption så skulle det röra sig om ett hundratal involverade fransmän och två till trehundra personer utanför Frankrike.
På världsnivå blir det ofantliga summor. Därför blir också tredje världens statschefer stormrika. Elfenbenskustens diktator hade samlat på sig en förmögenhet som uppgick till 30 milliarder francs när han dog. Andra i samma klass var t.ex. Mobutu, Nguesso i Kongo-Brazzaville, Dos Santos i Angola etc. Dessa makthavare lever främst på naturresurser, ofta olja som säljs i förskott. På så sätt får makthavaren en omedelbar nytta av det som oljebolagen kunnat hitta.
Ibland när man läser om västvärldens politik i tredje världen får man intrycket att det rör sig om en tävling i korruption. Denna korruption må fördömas offentligt men bakom kulisserna är det den som gäller. Den som betalar mest, snabbast eller ger mest fördelar ekonomiskt vinner kampen om makt och inflytande över naturresurserna. De afrikanska statscheferna erbjuds astronomiska belopp helt utan att ha uträttat något.
Att det rör sig om en muttävling tycks indikeras av en passage i boken ”Comment la France a perdu l’Afrique” av Antoine Glaser och Stephen Smith (”Hur Frankrike förlorade Afrika”. Författarna argumenterar för att Frankrikes roll i Afrika minskar i betydelse)
På sidan 211 i denna bok kan man läsa att det amerikanska oljebolaget Occidental Petroleum (OXY) 1993 köpte 75 millioner ton olja som ännu inte utvunnits för 150 millioner dollar. Pengarna gick direkt till Kongo-Brazzavilles president Pascal Lissouba. Detta sågs av Frankrike som en inbrytning på dess territorium, Kongo var av hävd under fransk kontroll via ELF. Frankrike samlade genast till krismöte i premiärministerns palats (Hôtel Matignon). Två teman diskuterades: hur skulleELF:s politik anpassas till Frankrikes politik i Afrika och hur skulle Frankrike försvara sina intressen gentemot amerikanarna.
En muttävling tycks således pågå. Pengar är förmodligen bara en del, annat kan erbjudas, tjänster av alla slag, säkerhet, vapen etc. I det anförda fallet rörde det sig om en maktkamp mellan Frankrike och USA. På senare tid har Kina utmärkt sig för att vara en viktig aktör i området. Aktörerna blir alltså fler. Råvarupriserna stiger och kampen om dem hårdnar. Allt tyder på att muttävlingen och ”den storakorruptionen” fortsätter trots de ansträngningar som görs för att begränsa deras omfattning.

Om Frankrike och folkmordet i Rwanda

Göran Dahlgren

Folkmordet i Rwanda 1994 har gett upphov till mycken debatt. Vilken var Frankrikes roll i det? Kände det till vad som skulle hända? Kunde folkmordet ha stoppats?
I boken La France au Rwanda. Complicité de génocide? (Frankrike i Rwanda. Medhjälp tillfolkmord?) försöker Francois-Xavier Verschave ge svar på dessa frågor. Författaren försöker utreda vad som är sant och inte när det gäller Frankrikes eventuella inblandning i och ansvar för folkmordet i Rwanda. Han baserar sin utredning (som är en av de viktigaste som gjorts i ämnet) på intervjuer och tidningsartiklar och är tvungen att gissa om mycket. I slutändan kvarstår att det i nuläget inte går att veta vad som hände. De flesta länder tiger om ämnet och bevis är svåra att frambringa.
Jag ska i den här artikeln inte gå igenom händelserna i Rwanda. Jag ska uppehålla mig vid första kapitlet i hans bok där han undersöker Frankrikes intressen i Rwanda. Det kan för en del, även för fransmän, verka märkligt att Frankrike engagerar sig i ett så avlägset, litet land. Det var inte en fransk koloni (det var en belgisk), det saknar naturresurser, och militärt verkar det inte finnas något skäl att vara där. Frankrike är knappast hotat på grund av inte närvara med militära styrkor. Dess nationella intressen står inte på spel.
Ändå var Frankrike där. Det var den främsta samarbetspartnern för den rwandiska regeringen, det stödde landet ekonomiskt, militärt och kulturellt.
Verschave lägger fram tre hypoteser till Frankrikes närvaro.
En skulle vara frankofoni, den franska kulturpolitik som värnar det franska språket och kulturen utomlands. I Rwanda talades det delvis franska eftersom landet hade varit en belgisk koloni. Den franska kulturen var således närvarande där och skulle försvaras. I andra delar av Afrika hade tidigare denna politik också lett till ”övertaganden”. Den gamla spanska kolonin Ekvatorialguinea tillhör numera den fransk-afrikanska familjen. Angola, före detta portugisisk koloni har också varit föremål för franska expansionsförsök etc. I Afrika skulle det utspela sig ett slag mellan latinska, katolska länder och anglosaxiska, protestantiska. De gamla mönstren från kolonialkrigen mellan England och Frankrike om herraväldet i Afrika skulle således gå igen. Och rivaliteten mellan de två stormakternabestå till förfång för afrikanskt självstyre och utveckling.
Ett andra skäl till Frankrikes närvaro skulle vara privatpersoners affärsverksamhet. Franska politikerssamröre med affärsmän av skilda slag är välkända. Affärsmännen ingår i de ”nätverk” som opererar till förmån för franska intressen ofta i konkurrens med varandra där gränserna är suddiga mellan legalitet och illegalitet. Här brukar speciellt nämnas oljebolaget ELF som finansierat afrikanska diktatorer och franska politikers valkampanjer sedan 1960-talet. Detta företag grundades av DeGaulle och bemannades med människor från underrättelseväsendet och har varit föremål för ingående juridisk granskning i den s.k. ELF-affären. Många andra stora och mindre företag är dock också involverade. I det närliggande Kongo, spekulerar Verschave, finns mineralfyndigheter som kan ha varit intressanta för franska affärsmän. Det kan också ha rört sig om smuggling av diverse varor; droger, vapen eller annat.
Ett tredje skäl till fransk närvaro skulle vara att Frankrike där liksom i de övriga forna kolonierna ville garantera stabiliteten. Att svara för stabilitet har alltid varit ett av de officiella svepskälen till att närvara i Afrika. I Rwandas fall gällde det att bekämpa den Uganda-stödda gerillan RPF, Rwandan Patriotic Front. RPF hade bildats 1986. Den bestod av tutsi-rebeller som ville störta hutu-regimen ledd av president Habyarimana. Ett inbördeskrig bröt ut. Jag ska här inte gå in på detaljerna i detta krig, men Frankrikes militära stöd spelade en viktig roll för att oroligheterna upphörde. Den stabiliserande rollen kan därmed synas ha varit för handen. Men det är också tydligt att Frankrike misslyckats när man betänker det folkmord som sedan ägde rum.
Verschave kan i sin redogörelse inte ge slutgiltigt besked om Frankrikes exakta roll i folkmordet. Han konstaterar att det inte går att veta, att det finns tecken på fransk inblandning i förberedelserna till folkmordet men att bevis saknas. Han avslutar kapitlet med att konstatera att vad Frankrike än gjorde i Rwanda, om det nu rörde sig om krig mot engelsktalande delen av Afrika, affärsverksamhet,upprätthållandet av stabiliteten, eller kanske alla tre, så var det tre andra saker som de inte sysslade med: de försökte inte främja demokrati, de utvecklade inte landet ekonomiskt och de strävade inte efter att försvara mänskliga rättigheter. Han hävdar till och med att sådant inte är ”förenligt med en karriär inom den fransk-afrikanska sfären”
Så var det i Rwanda och så är det i det övriga fransk-språkiga Afrika(även om det inte alltid gått sål ångt som till folkmord). På andra håll är speciellt oljan en strategisk naturresurs som gör närvaron begriplig. Behovet att kontrollera länderna är viktigare än fattigdomsbekämpning och främjandet av demokrati.

Den amerikanska örnen är skadeskjuten

Cecilia Viklund

”I varje nation, inom varje del av livet – det militära, politiska eller kulturella, finns det ett tillräckligt stort antal äventyrare, opportunister, egocentriker, psykotiska eller destruktiva individer som skapar eller accepterar oordning.”
Gabriel Kolko

USA har förlorat varje krig det gett sig in i sedan 1950, trots en till synes stor militär överlägsenhet gentemot sina fiender. Ändå tycks dess självförtroende vara orubbat, efter debaclet i Vietnam, fram till det nuvarande dödläget i Irak, skriver den kanadensiske statsvetaren Gabriel Kolko i sin nyutkomna bok World in Crisis. The End of the American Century. Denna stormakt påbörjar ständigt nya interventioner som de aldrig går segrande ur. Som en komiker uttryckte sig i TV: Varför ska vi alltid bomba länder vars namn vi inte kan uttala?Varför fortsätter man då föra krig?
Kolko ger fyra olika tänkbara förklaringar till detta. Den ena är att landet hyser en övertro på högteknologiska vapen. USA rustade sig under det kalla kriget för en konventionell krigsföring i Europa, enligt Kolko. Man var mer eller mindre chanslösa i det decentraliserade gerillakrig som fördes i Vietnam, ett överraskningskrig under primitiva omständigheter. Man kunde bomba Nordvietnam sönder och samman, men man kunde inte vinna kriget. Lika lite tycks man kunna vinna över stammar och krigsherrar bland pashtunerna i Afghanistans berg. USA har speciellt satsat på flygvapnet – bombplan och helikoptrar – för att undvika markstrider och därmed stora förluster av amerikanska liv.
Den amerikanska vapenlobbyn är oerhört stark. Det handlar även om arbetstillfällen i många delstater, vilket gör att kongressledamöter stöder vapenindustrin i respektive hemstat. I finanskrisens spår är man på många håll desperata – i radioprogrammet Konflikt kunde man i september 2009 höra om de mindre orter i Kalifornien som slogs om att få de nya fängelserna för misstänkta terrorister som behövs då Guantanamo ska stängas – det var det eller casinon som var möjligheten till försörjning för invånarna där.
Nästa förklaring är ambitionen eller ärelystnaden hos dem som har makten inom de politiska och militära systemen. Kolko menar att denna ärelystnad är universell, men ändå tycks den ta sig ovanligt destruktiva uttryck i USA. En ärelysten människa säger inte emot sin överordnade, ser inte helheten, struntar i förluster på lång sikt för samhället om han kan göra vinster för sig själv just nu.
Den fjärde förklaringen Kolko ger är att själva rationaliteten i samhället har sina gränser, framför allt på grund av de privata ambitionerna hos alla de inblandade individerna. Helheten blir oförutsägbar, motstridig, rentav kaotisk. Korrekt information och kunskap kan finnas, men individerna handlar inte efter den utan styrs av egenintresse och passioner.Vad som återstår att förklara är kanske behovet eller besattheten hos USA att styra över andra länders politiska och ekonomiska inriktning, med våld om så behövs. Varifrån kommer denna passion och hur länge ska man framhärda med den?
Kriget i Irak går inte bra: Amiral Michael G Mullen (ordförande för the Joint Chiefs of Staff) uttalade 2007 att ingen mängd militär och ingen tid i världen kan göra skillnad om inte den irakiska politiken drastiskt förändras. Enligt Gabriel Kolko är risken stor att den shiitiska majoriteten helt tar över styret av landet, och detta mer eller mindre uppbackade av det shiitiska grannlandet Iran. Detta att det är ett misstag att tro att man kan lösa politiska konflikter och problem med rent militära medel har Kolko betonat starkt i sin studie av det vietnamisk-amerikanska kriget: Vietnam. Anatomy of a War. Att sätta in den ena efter den andra av svaga korrupta marionettregimer med litet eller inget folkligt stöd vinner man inga verkliga segrar med. Speciellt rår man inte på förhållanden i främmande länder där man kanske inte ens förstår vilka krafter som är i rörelse. En högteknologisk krigsföring kan förstöra infrastruktur och skapa terror men bygger ingen politisk stabilitet.
Ett ytterligare problem är att kriget mot Irak har gjort Iran starkare. Iran får höga priser för sin olja och har ett starkt samarbete med Ryssland.Kriget i Afghanistan går inte heller bra: några dagar efter att president Obama fått utnämningen till Nobels fredspris meddelade han att ytterligare trupper skulle skickas till Afghanistan - mest sjukvårds- och annan civil personal, men ändå en utökning av den amerikanska närvaron där. Samtidigt meddelar tidningar att den tidigare talibanledaren mulla Omar lever och har hälsan och väntar på att återvända. Även Usama bin-Laden tycks vara vid liv. Priset för Afghanistan-debaclet är ännu okänt, men äventyret i Irak väntas kosta 3 000 miljarder dollar.
Nu är det inte heller så att USA har pengar att gödsla med, i själva verket är landets ekonomi prekär. Man har inte råd med de krig man för, varken nu eller på 60-talet. Utlandsskulden uppgår till 10 000 miljarder dollar. Istället är Kina på väg att segla upp som en ny ekonomisk stormakt, med en utländsk valutareserv på 1 500 miljarder dollar. Det är inte av en slump som man nu ska kunna studera kinesiska vid svenska gymnasier. Inom några decennier kanske filmstäderna här visar kinesisk film istället för amerikansk och TV-serierna handlar mer om Kung-Fu än om utredningar av seriemord. I själva verket är det underligt hur stor den amerikanska kulturella dominansen över Europa är, med tanke på hur underminerad USA:s makt är, både ekonomiskt och politiskt.
Enligt Kolko är skillnaden mellan demokrater och republikaner i inställningen till interventioner och krig inte varit stora sedan i slutet av 1800-talet då USA började på sin mission att vilja ingripa i andra länders skeenden. Demokraterna har drivit på krigsansträngningarna minst lika mycket. En skillnad som dock märkts efter det kalla krigets slut är inställningen till allianser: medan republikanerna och framför allt George Bush den yngre drivit linjen att USA ska styra villkorslöst i de koalitioner som bildas har demokraterna kvar idéen om ett fungerande NATO med intakt vetorätt och visst mått av jämlikhet mellan länderna. Kolko menar dock att enda vägen mot en fredligare värld är en upplösning av alla försvarsallianser.Ett USA utan allianser och utan verklig ekonomisk makt - kan man idag ens föreställa sig en sådan skapelse? Ett steg på vägen dit är dock att president Obama har förordat en icke-interventionslinje gentemot omvärlden, med undantag för Afghanistan där han vill fortsätta föra krig. Kriget i Irak är tänkt att rustas ner, och en majoritet av den amerikanska befolkningen är redan mot det kriget, såväl som mot kriget i Afghanistan. Om, eller när, det kommer att leda till fred vet väl ingen ännu, men USA kommer knappast att kunna fortsätta som tidigare. Ett tuktat och mer ödmjukt USA skulle vara något för hela universum att jubla över

Om vådan i att vara en skandalförfattare

Cecilia Viklund

När Kerstin Thorvall gick bort handlade hennes eftermäle naturligtvis till stor del om den skandal hon orsakade på 70-talet med Det mest förbjudna, som oftast beskrivs i termer av sexuellt frispråkig medelålders kvinna. Hennes rykte har mycket handlat om att vara en skandaltant, mer än en duglig författare. Även hennes viktiga romantrilogi som skrevs på senare år - När man skjuter arbetare, I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, har hamnat i bakgrunden av detta skandalrykte. Det är ledsamt att det är så.

När man skjuter arbetare innehåller visserligen också en sexuell frispråkighet, men av en helt annan art än den som brukar uppmärksammas. Den beskriver författarens föräldrar och deras osannolikt hemska äktenskap, en berättelse om hur en kvinna ständigt mer eller mindre tvingas till sex och hur hon anpassar sig och står ut med det. När man kommit till tredje delen, Från Signe till Alberte, är det dottern Signe som lever i ett äktenskap hon inte alls kan anpassa sig till, utan med ångestattacker, rymningsförsök och otrohet försöker göra sig fri ifrån.

Helt central och genomgående, i åtminstone de första två delarna, är frågan om klass. Modern och fadern har olika klassbakgrund och fundamentalt olika inställning till livet. Det är fadern som kommer från "bättre" familj som kan kosta på sig att vara radikal och ivra för arbetares och kvinnors frihet och rättigheter. Naturligtvis inte så långt som att hans fru skulle få bestämma över sin egen kropp eller vilken affär hon handlar i. Hon måste handla på Konsum! Det som duger åt arbetares hustrur måste ju duga åt den radikale lärarens hustru. Även Signe lyckas få tag i en radikal och frisinnad karl, vilkens främsta egenskaper vid sidan av att vara ett geni är att han gärna spöar upp sin fru när det behövs och naturligtvis också kräver att hon ska handla på Konsum! Det är nu inte så att någon av kvinnorna har något ideologiskt emot Konsum, utan de önskar bara ibland kunna få tillåtelse att handla i den affär som ligger närmast.
En annan författare som blivit synonym med skandal är Henry Miller, till den grad att han nästan inte syns i det grumliga vatten som rörts upp av censur, obscenitet och berömmelse. En halvtaskig, halvpornografisk novell på 60 sidor, kan ges ut som om den vore en roman, filmas och få världsrykte, medan Svart vår är närmast okänd, och gömd på en gyttjig dybotten ligger hans skriverier om akvarellmålning, litteratur och konstnärligt skapande i största allmänhet. Och det är kanske där hans styrka och originalitet som författare ligger. Varför sitter stora konstnärer vid dålig belysning och målar, på gistna stolar, och nyskapande poeter vid nötta för låga skrivbord, om de ens har ett bord? Varför är den konsolidering som leder till planering, goda lokaler och vettig utrustning början på slutet på alla kreativa företag? Sådant skrivet bara Henry Miller och ingen annan i världen om. Hans Letters to Anaïs Nin,(som rensats på allt personligt brännbart eftersom både Anaïs Nin och hennes man ännu levde när de gavs ut,) handlar nästan uteslutande om litteraturen, om att läsa stor litteratur, om att skriva, om att leva genom att skriva. To Paint is to Love Again om akvarellmålning, och om att leva genom att måla.

Kanske kan man säga att de nu får ligga precis som de har bäddat, som Jane Austen vilken till tidens ände aldrig blir annat än en gammal ungmö, Henry Miller pornograf, Thomas Merton munk, och Kerstin Thorvall skandaltant. Och ändå är det gemensamma och det verkligt stora med dessa fyra att de är lysande författare. Hur Jane Austen i sin dialog lyckas skildra psykiskt våld i familjen i Övertalning, hur Thomas Merton får klosterlivet att framstå som den största av lockelser i Kallad till tystnad, eller Henry Miller hur känslan av fullständigt misslyckande kan förvandlas till något magiskt och levande i en målning där allt står på huvudet.
Kerstin Thorvalls trilogi som börjar med När man skjuter arbetare är ett stort verk. Första delen är skräckinjagande med sin skildring av psykisk sjukdom och äktenskaplig terror, ett hot som ständigt trappas upp. Andra delen blir nästintill en kraschlandning i tillbaka- och framåtblickar, oändliga referat som tycks finnas till bara för den som inte läst den första romanen, för att Thorvall sedan i den tredje delen ska hitta formen igen, en alldeles egen form hon kallar för spegelroman, där hon jämför Signes liv med Alberte, huvudperson i Cora Sandels självbiografiska romaner. Och det är alldeles lysande igen: hur Signe tar sig igenom livet, reklamskola, äktenskap och förlossningar, med en 12-årings aningslöshet och en vuxens hela ångest, begåvad, bedårande söt, och helt utan styrsel.
Detta är vad författaren har åstadkommit bortom skandalryktena. En författare behöver nämligen bara kunna skriva, allt det andra är detaljer.